Tokrolig

Imorgon åker jag till Lund. När jag kommer hem igen tar en ny epok sin början. En tillbaka-på-banan-epok. Inte som att jag har varit utanför banan något nämvärt, åtminståne inte från omvärlden sett, men jag tror det kan vara dags att strukturera upp saker igen. Återinföra engagemanget, drivet och glöden inuti. På bordet ligger terminens nyinköpta studentlitteratur, i plånboken det nya årskortet på friskis, någonstans mellan min dator och någon annans finns fem anmälningar till framtiden och i telefonluren klingar fortfarnde löftet om att traska förbi körskolan på heden någon gång ibörjan av nästkommande vecka. Dessutom har jag placerat ut ett antal krokar i arbetsvärlden, jag känner redan hur det börjar nappa i en av dem, och jag hopas verkligen att den inte släpper taget.

Det ser ut att bli en del denna vår och jag gillar det, gillar strukturen i det, gillar tanken på att äntligen ha en vettig anledning att säga nej - en anledning som inte grundar sig i egoistiska hemmkvällar utan på ren och skär tidsbrist. Visst är det lite ironiskt? Här har jag längtat hela gymnasieperioden efter lugn och ro men när jag väl funnit harmonin, jo, då bär det av igen. Det är en ständig hatkärlek, ett ständigt pendlande mellan allt och inget. Jag gissar att de tär sådan jag är.

Efter en vecka i Hemsedal utan internetuppkoppling uppstår följande scenario i vardagsrummet. Tilläggas bör att även TV:n är påslagen. Tekniken dödar mig långsamt.

Jag unnade mig själv en för tidig julklapp igår. Jag är inte den som konsummerar särskilt mycket. Materialist - javisst - människan är ju ett samlande släkte, men det får ske i sparsamma mängder. Extremt sparsamma mängder, men igår unnade jag mig alltså en för tidig julklapp. En shampo och en balsamtvål från Lush. Jag kan trösta min resurssparande halva med att det är en förbrukningsvara och att mitt förra shampo, som faktiskt varit mig troget i ett och ett halvt år, numera bara är en vattenblandad sörja på botten av flaskan. Så nog var det på tiden alltid. Nu ligger de alltså här i rummet, mina två nya kompisar, och sprider en stark doft omkring sig av kokos och tvål och jag kan inte annat än längta tills jag smutsat ner mig tillräckligt för att kunna använda dem...

Det är lite för perfekt just nu. Allt är lite för lagom, lite för bra. Inget kaos, ingen stress, inte tusen saker att springa emellan. Lagom. Det är inte riktigt likt mig, och jag trivs inte helt. Lite för problemfritt. Vad hände med stormen? Det flyger en mygga i mitt rum. Det måste vara årets allra sista. Den ser gammal ut. Tjock och gammal och verkar inte veta vart den ska ta vägen. Jag vet vart jag ska ta vägen. Kanske är det det som är problemet. Att allt börjar kännas så förutbestämt.

Fina dagar på Tjörn. Jag funderar lite på att skaffa mig ett extrajobb över jullovet. Det är så mycket saker som kostar pengar. Kanske posten vore något? När jag var liten ville jag bli brevbärare, så det vore att låta en gammal dröm gå i uppfyllelse.

Jag sitter här och lyssnar på fantastiska inspelningar från Peruresan och drömmer mig bort lite, till Mamá Braulias kök och arroz con leche, till marknadernas kaos och fruktstånden dignande av smaskigheter, till solnedgång över Lima och gitarrspel dagarna i ända, till Joselitos salsakurser och gatornas herrelösa hundar.

Det händer ganska ofta att jag får brev. Tyvärr har jag inte lika ofta tid att svara. Det är lite synd.

Jag går på bussen. Tittar snällt mot busschauffören och förklarar att jag har ett kort som börjar gälla om 500 meter. Huttrar lite extra för att visa på det bisarra i att låta mig promenera i höstkylan och ber om att få åka med trots det illegala i handlingen. Busschauffören slänger en snabb blick på mig, startar bussen och kör i väg med kommentaren: Grattis, det är din födelsedag idag.

Jag går på bussen. Stämplar mitt kort som jag vet inte fungerar. Spelar dum i huvudet och förstår ingenting. Busschauffören, uppenbart trött på idiotiska ungdomar som försöker utnyttja ett idiotiskt system, tar kortet ur mina händer, trycker det mot sin panna och räcker tillbaka det till mig med orden: Det gäller en timma till.

Och så mitt personliga favoritbevis på att det existerar busschaufförer med humor:

Ibland är det roligt att plugga språk...

Den moderna deckare, som även kallas en deckare eller deckare, en del av berättande genre var född på artonhundratalet. Genom observation, den analys och avdrag försöker lösa ett pussel, vanligtvis ett brott, att hitta författaren och hans mobil.

När de bosatte sig i urinoarer, började de prata.
"Ja, jag köper en motor i morgon, säger han sade en av de tre personer till andra.
-Pana, jag ska köpa mig en Corvette som jag har galen röda sade en annan
"Och mig, ja, idag ska jag köpa mig två separata cadenones guld i Plaza las Americas.
Jag hittade inget konstigt i det samtalet tills en av dem berättar de andra, "bra att du tror att om vi tar en annan lögn över och ta bort efter- och alla var överens rätt där som skulle ta en annan lögn, med andra ord "andra stöld. "










Bilder från en vacker helg på Malmön.

Jag tittade ut genom fönstret häromdagen och möttes av en förvånande syn. Det är intressant hur väder kan fascinera. Det är ju ett samtalsämne att alltid återkomma till, oavsätt årstid. Är det inte för kallt så är det för blåsigt. Är det inte för blåsigt så är det för varmt. Är det inte för varmt är det för regnigt. Är det inte för regnigt är det för snöigt. Är det inte för snöigt är det för slaskigt. Är det inte för slaskigt är det för mörkt. Är de tinte för mörkt är det för molnigt och så vidare. Alla känner vi till jargongen.

Själv gillar jag vädrets växlingar. Det är ett otroligt previligium vi har i detta land att få uppleva en sådan bredd av klimatskiftningar under ett år. Cambios som verkligen får en att känna sig levande. Förändring, i en annars ganska monotom vardag. Det slutar aldrig att förvåna mig hur det kan gå så snabbt mellan shortsvärme och långkalsongskyla, mellan midnattssol och konstant kolmörker. Och visst är det förändringar som förtjänar att få lite uppmärksamhet, i form av ständigt återkommande små samtal... Vilket väder!

Ikväll fick jag stockholmsbesök och drog mit till minnes en fin morgon i Köln:

Jag sitter vid mitt skrivbord. Väntar på bättre tider. Egentligen har jag väl sällan haft det bättre än nu. Stundom drabbas jag av ängslan inför morgondagen och nog har jag väl lite väl många projekt i rullningen, men överlag är allt finare än någonsin. Jag har pengar så jag klarar mig, jag har tre fina band, jag har en ny saxofon, jag pluggar något jag länge velat plugga, jag tränar, jag har någon att sakna, jag har tid att dansa salsa,  jag kommer förhppningsvis uppleva Senegal över nyår, hösten är otroligt kylig och vacker, jag har mängder av tesorter i skåpet... Ändå gnager mänsklighetens eviga ängslan och klagan i bakhuvudet. Aldrig nöjd. Alltid sträva huvudstupa framlänges. Kampen om tiden, om nuet, om balansen är tydliugen en evig kamp.



Bild från Oostende i Belgien.

För några veckor sedan invigde jag hösten och drack te och åt kakor med goda vänner i mitt kök. Ungefär som för ett år sedan då en betydelsefull vändpunkt låg och pirrade i luften. Känslan var inte alls den samma iår och antagligen var det nog så bra. En mysig tebjudning blev det i alla fall.

Fint, stort, gult hus. Fin mat. Fint väder. Fin höst. Fin promenad. Fin spelkväll. Fin sömn. Fina kameror. Fina bilder som inte blev tagna. Fin joggingtur. Fin fot. Fint knä. Fin basu. Fint bad. Fin rygg. Fin ved. Fin Familj. Fina vänner. Fin helg.

Jag funderar på om man inte blir tråkigare med tiden. Fyrkantigare, stelare, tristare, tråkigare. Att man, hur mycket man än anstränger sig, åndå förvandlas till den där triste, tråkige gemeneman till slut. Att man, när sökandet av det sanna jaget är över och man har hittat sig själv, slappnar av och slutar utvecklas, stannar upp och infinner sig i tillvaron som en bekväm degklump. Man fastnar i en lunk och sen blir det inte mycket mer än så. Man drömmer, man har tusen vägar att gå, man väljer en, man traskar på, man ser hur möjligheterna försvinner och man vänjer sig vid att världen krymper.

Jag känner mig äldre. Jag känner mig tråkigare. Hade jag inte mer tankar i huvudet när jag var fjorton? Fanns det inte mer möjligheter i luften när jag började gymnasiet än när jag slutade? Kanske är det inte tråkighet. Kanske var jag inte alls roligare när jag var yngre. Kanske handlar det bara om insikter, om åldrande och om mognad. Kanske är det bra. Men jag kan inte riktigt släppa tanken.

Störst är den som liten är.










Bilder från Lomma