Tokrolig

"I sat up. Jan had fashioned a little paper hat and fitted over the head of my dick. Around the brim was a little yellow ribbon. The thing stood fairly tall.
"Oh isn't he cute?" she asked me.
"He? That's me."
"Oh no, that isn't you, that's him, you have nothing to do with him."





I definitely get the hint.

Estradpoesinostalgi, puzzel och stipendiesök.

Det går lite framåt, lite bakåt, lite hit och dit men man lär sig ju på vägen. Jag känner mig ganska asocial nuförtiden. Vill mest gräva ner mig i mina egna projekt och filosofier utan att blanda in någon annan. Framtiden står som vanligt och småflörtar med mig runt hörnet, som den alltid kommer göra, men just nu är jag svårpåverkad. Inga stora visioner, inga fantastiska drömmar. Det går som det går, det blir som det blir. Egentligen borde det väl vara tvärt om. Nu när slutet på 19 år av trygghet närmar sig borde jag ju spruta av idéer, tankar och drömmar. Nu när möjligheterna och livet öppnar sina armar för mig. Men jag är tvärt emot. Som vanligt tvärt emot, liksom för att få en twist på diskussionen, för att verka mer än vad jag är för mig själv.



Foto: Rebecka Lekemo

Känslan av att befinna sig på fel plats i fel tid, av att ha ägnat sig åt fel saker i för många år, av att vara komplett felplacerad, av att inte befinna sig där man vill vara, av att aldrig räcka runt besökte just mitt bröst. Och pressades lika fort bort därifrån, även om en liten del, ett litet sandkorn, en liten besk eftersmak levde sig kvar och kanske alltid kommer finnas där. Hur länge är en människa?

- Så det kommer en morgondag, suckade vumlingen och tittade in i sin broders ögon.
- Ja, svarade brodern lungt. Lika säkert som att jag sitter här bredvid dig, lika säkert kommer det en morgondag. En morgondag lik denna dag, som även den en gång var en morgondag, överlämnad åt gårdagen att fascineras av.

Om jag hade haft "dagens outfit" som kategori i min blogg hade det blivit uppenbart att jag har bott i samma tröja och samma byxor, samma skor, samma halsduk, samma mössa och samma strumpor i mer än en månad.  Jag tror det kan vara dags för en förändring.

Åh. skolan har dragit igång och det bor en overklig könsla i min kropp. Känslan av att leva lite i något annat. Kanske beror det på studenten som kommer allt närmare, på framtiden som jag funderat över så mycket som snart förvandlats till nutid. Framför mig spelar Lotta piano. Senare i eftermiddag ska vi spela in hos Joel. Spela in låtarna till vårt projektarbete. Vi ligger enormt mycket efter men det är ju en tidsoptimist som skriver så annat kunde man väl inte väntat sig. Det löser sig nog i slutändan, och kul är det ju om inte annat. Jag tror jag är ämnad att leva ett hektiskt liv.