Tokrolig

Jag går på bussen. Tittar snällt mot busschauffören och förklarar att jag har ett kort som börjar gälla om 500 meter. Huttrar lite extra för att visa på det bisarra i att låta mig promenera i höstkylan och ber om att få åka med trots det illegala i handlingen. Busschauffören slänger en snabb blick på mig, startar bussen och kör i väg med kommentaren: Grattis, det är din födelsedag idag.

Jag går på bussen. Stämplar mitt kort som jag vet inte fungerar. Spelar dum i huvudet och förstår ingenting. Busschauffören, uppenbart trött på idiotiska ungdomar som försöker utnyttja ett idiotiskt system, tar kortet ur mina händer, trycker det mot sin panna och räcker tillbaka det till mig med orden: Det gäller en timma till.

Och så mitt personliga favoritbevis på att det existerar busschaufförer med humor:

Såhär i hösttid. Jag vill. Ha tusen timmar. Mer. Tusen år. Tusen. Tid. Vill sticka. Fryser om öronen. Därför. Behöver värme. Och disiplin. Tomma väggar. Tusen. Dagar av tid. Tomma Dagar. Öron vill. Inte frysa mer.

Ibland är det roligt att plugga språk...

Den moderna deckare, som även kallas en deckare eller deckare, en del av berättande genre var född på artonhundratalet. Genom observation, den analys och avdrag försöker lösa ett pussel, vanligtvis ett brott, att hitta författaren och hans mobil.

När de bosatte sig i urinoarer, började de prata.
"Ja, jag köper en motor i morgon, säger han sade en av de tre personer till andra.
-Pana, jag ska köpa mig en Corvette som jag har galen röda sade en annan
"Och mig, ja, idag ska jag köpa mig två separata cadenones guld i Plaza las Americas.
Jag hittade inget konstigt i det samtalet tills en av dem berättar de andra, "bra att du tror att om vi tar en annan lögn över och ta bort efter- och alla var överens rätt där som skulle ta en annan lögn, med andra ord "andra stöld. "










Bilder från en vacker helg på Malmön.

Jag tittade ut genom fönstret häromdagen och möttes av en förvånande syn. Det är intressant hur väder kan fascinera. Det är ju ett samtalsämne att alltid återkomma till, oavsätt årstid. Är det inte för kallt så är det för blåsigt. Är det inte för blåsigt så är det för varmt. Är det inte för varmt är det för regnigt. Är det inte för regnigt är det för snöigt. Är det inte för snöigt är det för slaskigt. Är det inte för slaskigt är det för mörkt. Är de tinte för mörkt är det för molnigt och så vidare. Alla känner vi till jargongen.

Själv gillar jag vädrets växlingar. Det är ett otroligt previligium vi har i detta land att få uppleva en sådan bredd av klimatskiftningar under ett år. Cambios som verkligen får en att känna sig levande. Förändring, i en annars ganska monotom vardag. Det slutar aldrig att förvåna mig hur det kan gå så snabbt mellan shortsvärme och långkalsongskyla, mellan midnattssol och konstant kolmörker. Och visst är det förändringar som förtjänar att få lite uppmärksamhet, i form av ständigt återkommande små samtal... Vilket väder!

Namn till balkanband efterlystes. 17 förslag inkom, med varierande längd och uttalssvårighet. En rafflande dragning skedde och följande bidrag, inskickat av ingen mindre än Viktor Sandström, tog hem den ärade vinnartiteln:

Jag trodde jag hade slutat med sådana dumheter. Som att förkyla mig. Det är bland det värsta jag vet, men jag försöker se det positivt. Det kan till exempel vara en alldeles utmärkt ursäkt för att se på film.

Ikväll fick jag stockholmsbesök och drog mit till minnes en fin morgon i Köln:

Jag sitter vid mitt skrivbord. Väntar på bättre tider. Egentligen har jag väl sällan haft det bättre än nu. Stundom drabbas jag av ängslan inför morgondagen och nog har jag väl lite väl många projekt i rullningen, men överlag är allt finare än någonsin. Jag har pengar så jag klarar mig, jag har tre fina band, jag har en ny saxofon, jag pluggar något jag länge velat plugga, jag tränar, jag har någon att sakna, jag har tid att dansa salsa,  jag kommer förhppningsvis uppleva Senegal över nyår, hösten är otroligt kylig och vacker, jag har mängder av tesorter i skåpet... Ändå gnager mänsklighetens eviga ängslan och klagan i bakhuvudet. Aldrig nöjd. Alltid sträva huvudstupa framlänges. Kampen om tiden, om nuet, om balansen är tydliugen en evig kamp.



Bild från Oostende i Belgien.

För några veckor sedan invigde jag hösten och drack te och åt kakor med goda vänner i mitt kök. Ungefär som för ett år sedan då en betydelsefull vändpunkt låg och pirrade i luften. Känslan var inte alls den samma iår och antagligen var det nog så bra. En mysig tebjudning blev det i alla fall.

Fint, stort, gult hus. Fin mat. Fint väder. Fin höst. Fin promenad. Fin spelkväll. Fin sömn. Fina kameror. Fina bilder som inte blev tagna. Fin joggingtur. Fin fot. Fint knä. Fin basu. Fint bad. Fin rygg. Fin ved. Fin Familj. Fina vänner. Fin helg.

Min pappa kom hem från landet för några dagar sedan med en hel drös med gammalt skräp. Det kan inte hjälpas. Jag är en riktig prylälskare. Små tidningsurklipp, gamla band, garner, mössor, burkar, skålar, knappnålar, böcker, papper, tygbitar, kedjor, knappar, kvitton... Allt har en historia värd att spara och allt kan komma till användning någon dag. Ibland fasar jag dock för min egen framtid, mår jag lite illa av bildern av mitt framtida hem fyllt till bredden med oanvändbart skräp, i hörn och vrår, i lådor och skåp. Flyttar man på en sak så välter allt..

Jag funderar på om man inte blir tråkigare med tiden. Fyrkantigare, stelare, tristare, tråkigare. Att man, hur mycket man än anstränger sig, åndå förvandlas till den där triste, tråkige gemeneman till slut. Att man, när sökandet av det sanna jaget är över och man har hittat sig själv, slappnar av och slutar utvecklas, stannar upp och infinner sig i tillvaron som en bekväm degklump. Man fastnar i en lunk och sen blir det inte mycket mer än så. Man drömmer, man har tusen vägar att gå, man väljer en, man traskar på, man ser hur möjligheterna försvinner och man vänjer sig vid att världen krymper.

Jag känner mig äldre. Jag känner mig tråkigare. Hade jag inte mer tankar i huvudet när jag var fjorton? Fanns det inte mer möjligheter i luften när jag började gymnasiet än när jag slutade? Kanske är det inte tråkighet. Kanske var jag inte alls roligare när jag var yngre. Kanske handlar det bara om insikter, om åldrande och om mognad. Kanske är det bra. Men jag kan inte riktigt släppa tanken.

Störst är den som liten är.










Bilder från Lomma

Jag brottas alltsom oftast med följande dilemma nuförtiden:

Plugga, öva eller sova?

Alltsom oftast slutar det med att jag gör ingetdera, som om jag inväntar en magisk hand som skall putta mig i rätt riktning. Det är inte lätt när det är svårt.







Tre bilder från en härlig dag i Bryssel i somras, med en härlig Lotta som jag saknar att ha omkring mig.