Tokrolig

Om två veckor har vi vårkonsert, vi ska spela en låt av Miss Li och jag kan inte låta bli att bli lite sentimental. För  Miss Li är för mig starkt förknippat med sommaren innan gymnasiet. Sommaren innan gymnasiet som innebar nya tider. Det var förväntan och förundran i luften. Den innebar ett avsked av grundskolan och ett välkomnande av gymnasiets outforskade mysterium. Det var en sommar med bravur med festival och sol och kärlek och... det var tre år sedan. Ofattbara tre år sedan.

Om trettiosex dagar tar jag studenten. Återigen avslutas en period i mitt liv för att ge plats åt en ny. Allting återupprepas på nytt. Precis som för tre år sedan står jag nu med förväntan och förundran och blickar ut mot ett outforskat universum, en framtid som ännu är långt ifrån utstakad. Föhoppningsvis har jag mognat lite sedan jag befann mig där sist. Förhoppningsvis har utvecklats och vuxit, men det är ändå med samma känsla som jag står här nu. Känslan av att befinna sig i ett tomrum, i ett tomrum mellan två tidsperioder då man å ena sidan ser all tid som passerat, alla människor man mött, alla saker man har lärt och å andra sidan det blurriga virrvarr av förhoppningar och planer som ligger framför ens fötter. 

Jag har slutat skriva Listor för att:

- det tar tid
- det gör mig snarare mer stressad än motsatsen
- bli lite mer impulsiv
- jag är trött på att komma ihåg allt
- jag är trött på att hinna med allt
- slippa se allt jag vill men inte hinner
- det tar bort mig från nuet
- slippa leva upp till mina egna krav
- jag inte måste

Varför stannade vi inte i Peru?

Jag tänkte ta det när jag får tid. Bilderna från Peru. Börjar från början.

---

Att vakna
Att gå upp
Att strosa omkring naken i ett hus fullt av bortglömda lukter
De där lukerna
Lukterna av vår, av Sverige, av hemma
I ett hus som känns som den fasta punkten i en värld som snurrar alltför fort.