Tokrolig

Jag funderar på om man inte blir tråkigare med tiden. Fyrkantigare, stelare, tristare, tråkigare. Att man, hur mycket man än anstränger sig, åndå förvandlas till den där triste, tråkige gemeneman till slut. Att man, när sökandet av det sanna jaget är över och man har hittat sig själv, slappnar av och slutar utvecklas, stannar upp och infinner sig i tillvaron som en bekväm degklump. Man fastnar i en lunk och sen blir det inte mycket mer än så. Man drömmer, man har tusen vägar att gå, man väljer en, man traskar på, man ser hur möjligheterna försvinner och man vänjer sig vid att världen krymper.

Jag känner mig äldre. Jag känner mig tråkigare. Hade jag inte mer tankar i huvudet när jag var fjorton? Fanns det inte mer möjligheter i luften när jag började gymnasiet än när jag slutade? Kanske är det inte tråkighet. Kanske var jag inte alls roligare när jag var yngre. Kanske handlar det bara om insikter, om åldrande och om mognad. Kanske är det bra. Men jag kan inte riktigt släppa tanken.

Störst är den som liten är.










Bilder från Lomma