Livet kan vara så vackert och så fult på samma gång.

Ibland behöver man en dag för sig själv. En dag hemma utan prestationskrav. En dag framför datorn. En dag för framtid-, baktid- och nutidsfilosofi. Det är konstigt med livet. Hur man först i efterhand förstår vad man egentligen har varit med om. Hur man först i efterhand upptäcker förändringarna man genomgått. Man måste uppleva allt postumt för att fullkomligt förstå. Om man nu någonsin lyckas med det.

Jag inser att jag saknar mycket. Jag saknar att skriva. Jag saknar att tänka. Jag saknar spanska. Kanske kommer man alltid definiera sig själv med sina avsaknader istället för med det man faktiskt har och är för stunden.

como si fuera mi vida

I feel the need to escape. To take a train somwehere. To a place where everybody knows who I am, where I don't have to doubt such basic things as my own existance.

Jag flyttar på måndag. Kanske har jag lite separationsångest. Från Göteborg i sin helhet och mitt vardagsliv i synnerhet. En överumplande känsla av vuxendomen har jagat mig de senaste dagarna. Vi blev så stora så plötsligt. Vad gör man åt sånt?

...och idag börjar vi dagen med en liten film...

Jag har seriösa sömnproblem. Eller seriösa problem med att gå och lägga mig. Eller bara en seriös längtan efter att vara ledig och stanna uppe utan att lyssna på en kropp som skriker efter sömn. Jag har så mycket idéer som trängs i min kropp och vill rinna ut ur min mun, ner på mina händer, ut i praktiken. så mycket instängd kreativitet som bubblar därinne efter 4 veckors hårt, vanligt, yrkespraktiserande. Och samtidigt: Alldeles för mycket trötthet som drar mig baklänges och istället får mig att fastna framför datorn med ögonen klistrade på skärmen likt en förlamad kamel. Det kliar i min hårbotten. jag tror det är dags för mig att låta morgondagen ta överhanden.





Arvid i båt i mitt barndomsparadis.