Tokrolig

I feel the need to escape. To take a train somwehere. To a place where everybody knows who I am, where I don't have to doubt such basic things as my own existance.

Jag flyttar på måndag. Kanske har jag lite separationsångest. Från Göteborg i sin helhet och mitt vardagsliv i synnerhet. En överumplande känsla av vuxendomen har jagat mig de senaste dagarna. Vi blev så stora så plötsligt. Vad gör man åt sånt?

...och idag börjar vi dagen med en liten film...

Jag har seriösa sömnproblem. Eller seriösa problem med att gå och lägga mig. Eller bara en seriös längtan efter att vara ledig och stanna uppe utan att lyssna på en kropp som skriker efter sömn. Jag har så mycket idéer som trängs i min kropp och vill rinna ut ur min mun, ner på mina händer, ut i praktiken. så mycket instängd kreativitet som bubblar därinne efter 4 veckors hårt, vanligt, yrkespraktiserande. Och samtidigt: Alldeles för mycket trötthet som drar mig baklänges och istället får mig att fastna framför datorn med ögonen klistrade på skärmen likt en förlamad kamel. Det kliar i min hårbotten. jag tror det är dags för mig att låta morgondagen ta överhanden.





Arvid i båt i mitt barndomsparadis.