orquesta saxo
Tänk om jag skulle ta mitt pick och pack och dra västerut och nörda ner mig i denna märkliga orkestertradition från andernas toppar och dalar. Det kunske vara något!
AyAyAy!
AyAyAy!
Torsdags natt.
"Y los habitantes del agua van a jugar
Pronto a tu lado"
Halkan Balkan
I tried to be like Grace Kelly
18 år...
Härliga högstadie
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i julmusik, det är något jag måste erkänna. Kanske hänger det ihop med att jag i allmänhet aldrig har varit särskilt julig av mig, eller att det känns ganska fånigt att skriva musik riktad till en komersiell högtid. Orsakerna må vara många - någon julmusikfantast är jag iallafall inte. Däremot kan man ju inte gå musiklös en sådan här trevlig kväll, så istället för en jul-lista som alla andra verkar ha pippi på att publicera så har jag skapat mig något betydligt mer rörande och inte minst nostalgiskt. Härliga högstadie heter spotify-listan som tar mig tillbaka till mina tidiga tonår och får ackompanjera denna afton av brevskrivande och julklappspyssel.
Låt nummer 19. Med en så sorglig video att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen:
Låt nummer 19. Med en så sorglig video att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen:
En kväll på konserthuset
Balkannamn
Namn till balkanband efterlystes. 17 förslag inkom, med varierande längd och uttalssvårighet. En rafflande dragning skedde och följande bidrag, inskickat av ingen mindre än Viktor Sandström, tog hem den ärade vinnartiteln:
Någon sa att Folkmusik var för Sverigedemokrater...
Ederlezi
Det är få saker som får mig att gråta spontat på samma sätt som den här låten nyss fick mig att göra. Det absolut vackraste jag har att erbjuda för tillfället, alla kategorier. Jag vet att jag har publicerat den förut, två gånger till och med men aldrig som spotifylänk och aldrig tillsammans med den här bilden som för övrigt är en av mina favoriter. Analog fotoframkallning. Också ett projekt som jag ska ta tag i snart, kanske sitter den här bilden på min vägg om någon vecka. Det vore allt något.
Dunkel
Ibland kan man komma hem och känna sig ensam i ett stort tomt hus. Man kan komma hem och längta tillbaka dit man kom ifrån. Man kan sätta sig på en stol och tänka på hur ensam man är. Man kan stirra ut i luften och fundera över vad man egentligen håller på med. Man kan sitta så en stund och hjärntvätta sig själv. Sedan kan man gå och lägga sig.
När det regnar kan man inte klippa gräset.
Inte kan man spela klezmermusik på Avenyn heller. Instrumenten mår inte så bra då. Vi får hoppas att det slutar innan klockan 12 så det blir någon cykeldemonstration, så att L'Chaim kan placera sig i cykelkärror och rulla längs med Avenyn, och fina toner kan höras genom hela staden. För en fin sak. Hoppas kan man ju alltid, och även om vi inte spelar är det ju värt att damma av cykeln och rulla sig dit. För ett cykelvänligare GÖteborg!
Stackars utbytesstudent
övaövaöva
Jag försöker öva öva öva och blunda för sanningen. Blunda för att jag helt enkelt inte har diciplinen inte har kunskapen, inte drivet inte möjligheten. Kanske borde man ändå se musiken som ett redskap. Som en möjlighet. Som ett nöje. Utan att blanda in prestation, mål och mening. De tär svårt att vilja mycket, vilja allt förutom att fokusera.
The wizzzzard of ozzz
Och livet går vidare. Snön ligger som ett täcke över mitt hem och har så gjort längre än någonsin i min livstid. Det har varit en fantastisk vinter, som jag tyvärr utnyttjat alltför lite. Trollkarlen från Oz upptar hela mitt sinne just nu. Jag ska dock hinna med att göra en snöängel innan jag går och lägger mig. En sprit språngande naken snöängel.
Band Abeba
Efter ännu ett otroligt lyckat rep med En otroligt lyckad kombination av musiker låter min röst mer som en rostig skruv än som något annat. Något som får mig att tänka på en avliden kvinna med röst.
Dagens filosofier har för övrigt bestått i erkännandet av själen. Finns den, finns den inte? Vad är en själ? Något mer än den religiösa benämningen på den del av människan som lever vidare efter döden? Låt oss säga att den inte finns. Är då vetenskapen tillräcklig för att förklara allt som sker inom oss? Våra känslor, tankar, våra personligheter?
Jag märker hur mitt raderande av facebook resulterat i att uppdaterandet av denna blogg sker allt oftare. Jag ser det som något positivt.
Dagens filosofier har för övrigt bestått i erkännandet av själen. Finns den, finns den inte? Vad är en själ? Något mer än den religiösa benämningen på den del av människan som lever vidare efter döden? Låt oss säga att den inte finns. Är då vetenskapen tillräcklig för att förklara allt som sker inom oss? Våra känslor, tankar, våra personligheter?
Jag märker hur mitt raderande av facebook resulterat i att uppdaterandet av denna blogg sker allt oftare. Jag ser det som något positivt.
Krasslig
Förkylning kryper på. Inte lägligt, men kanske inte så oväntat. Alltför högt tempo resulterar ofta i någon sorts kolaps. Lalehkonserten igår var däremot något underbart. Den förgyllde dagen. Berörde in i magen. Mitt liv kändes fulländat. Nu väntar film och peparkakor, te och rehabilitering. Sedan sömn.
Projektarbete
Jag och min goda vän Lotta arbetar i dagarna för fullt med att skriva en musiksaga. Alla ni som någon gång har lyssnat på kåldolmar och kalsipper, svingelskogen, klas klättermus eller månen går med långa ben vet nog ungefär vad jag menar. För er som har lyckats missa detta fenomen så handlar det om en skiva som vi ska spela in. En skiva med en saga och låtar, riktade till barn. Det är ett otroligt roligt projekt. Äntligen får man vara kreativ och skapa på sina egna villkor. Mitt liv är så fullt av musik just nu. Härligt.
jag hatar dock min odiciplinerade sida. Jag har en intervju som väntar på att skrivas, loggböcker som väntar på att skickas, Saxofon som väntar på att övas, grupparbeten som väntar på att göras, strumpor som väntar på att stickas, spanska som väntar på att läsas. Listan kan göras lång. Bättre att ta tag i saken.
El condor pasa
Denna sång karakteriserar min dag. Det finns mycket och säga men inget av värde för cybervärlden. Förra veckan tog jag bort min facebook. På sätt och vis innebär det att jag inte längre existerar. Kanske är det lika bra. Låten är för övrigt från början en peruansk andinsk folkvisa.
I'd rather be a sparrow than a snail Yes I would, if I could, I surely would I'd rather be a hammer than a nail Yes I would, if I only could, I surely would Away, I'd rather sail away Like a swan that's here and gone A man gets tired out to the ground He gives the world Its saddest sound Its saddest sound I'd rather be a forest than a street Yes I would, if I could, I surely would I'd rather feel the earth beneath my feet Yes I would, if I only could, I surely would
PERUPERUPERUPERUPERUPERUPERUPERUPERU
Idag är jag besatt. Peru är närmare än någonsin och Ysolinas faster sjunger mig nipprig. Snurrig i huvudet y un poco loca. Igår hade vi galen spelning och en galen natt. Klockan två badades det nakenbad i kalla vågor. Jag är glad att jag har vänner som kan förstå sådant. Som kan förstå nyttan i att gå ut och gå i en skog mitt i ett ösregn i mörkaste mörker. Som kan förstå nyttan i att diskutera meningen med livet till klockan sex på morgonen.
Konsten att finna lycka
Dagens insikt bestod i finnandet av lyckan. Som den verkligen är. Det finns dagar då jag tvivlar. Dagar då jag verkligen funderar på om jag inte är inne på helt fel spår, om jag inte vandrar helt fel väg. Varför gör man det man gör; varför pratar jag om saker, varför tycker jag saker, varför umgås jag med människor, varför spelar jag musik? Idag fick jag äntligen en upprättelse. En upprättelse jag längtat efter länge. Ett skäl till varför jag vandrar på denna jord. Vad hände då? Något så simpelt som ett rep ägde rum. Något så simpelt som ett gäng ungdomar inklämda i ett trångt, kvavt, illaluktande reprum på Hvitfeldtsa tillsammans med ett gäng instrument. Det var det. Och det var magiskt. MAGISKT.
