Delicatessen
Mmm! Sitter här och kollar på delicatessen. En underbar film. Om ungefär fem minuter och tre sekunder ska jag bege mig ner till min kära källare för att sy ihop det sista draperiet till min källarinredning, förhoppninsvis går det fort. Därefter väntar städning och packning inför min och saras stockholmsvisit. Det skall bli en trevlig resa. Den här kvällen känns förträfflig, även om den som alltid lider alltför snabbt mot sitt slut. Helst av allt skulle jag aldrig vilja gå och lägga mig. jag skulle vilja lära mig nålbinda, lyssna på harry potter, titta på ännu en Pedro almodóvar - film, sticka ett par tofflor, sy klart min regnkappa, sy ett linne, spela saxofon tills läpparna blöder, göra min arrko-läxa, fotografera, utforska min xaphone som jag fick i julklapp, sminka mig, sticka klart min klänning, göra pärlplattor, trycka på tröjor, tillverka örhängen av kapsyler, läsa ut brott och straff, mmmm! Helst allting nu ikväll! Men självklart inser jag att det är just själva möjligheten att välja vilket jag måste göra, att inte kunna göra allting, som är det fina. Vi är ändå allt bra lyckliga hela bunten.
Gott nytt år slöfockar!
Gott nytt år slöfockar!
Long lost snowflake
Julen var här. Snön var hos mig. På dagarna åkte vi skidor. På kvällarna stickade jag, lyssnade på harry Potter och drack varm choklad.
Jag funderar mycket. Det är som om jag för tillfället lever framför mig själv. i lugnet bor stressen över lugnet som finns trots stressen över allt som jag vill göra. Allt är bra. Min mun har diarré som vanligt. Mundiarré, men för ovanlighetens skull känner jag hur orden sinar och allt jag säger känns som obbetydligt pladder. Förmodligen är det liksom detmesta en övergångsperiod. i det stora hela känns de lite som en vändpunkt just nu. Alltng står och väger på kanten. Vilket blir kvar och vilket försvinner in i 2009. Alltinget är en ständig process. Igår såg jag film av Pedro Al modovár. Jag gillar pedro Almodovárs filmer. På natten drömde jag att jag ver en spansk. Oskar var min spanske älskare.
På nyårsdagen åker jag till stressiga stockholm och kravlar över gatorna.
Jag funderar mycket. Det är som om jag för tillfället lever framför mig själv. i lugnet bor stressen över lugnet som finns trots stressen över allt som jag vill göra. Allt är bra. Min mun har diarré som vanligt. Mundiarré, men för ovanlighetens skull känner jag hur orden sinar och allt jag säger känns som obbetydligt pladder. Förmodligen är det liksom detmesta en övergångsperiod. i det stora hela känns de lite som en vändpunkt just nu. Alltng står och väger på kanten. Vilket blir kvar och vilket försvinner in i 2009. Alltinget är en ständig process. Igår såg jag film av Pedro Al modovár. Jag gillar pedro Almodovárs filmer. På natten drömde jag att jag ver en spansk. Oskar var min spanske älskare.
På nyårsdagen åker jag till stressiga stockholm och kravlar över gatorna.
Long lost penpal
Här råder julkaos, jag domnar av trötthet, och irländska influenser sprider sig i min kropp. Mycket snart kommer jag att lämna den här planeten och gå in i ett annat skede.
René: Jag trodde att tomten skulle bo i ett snöslott.
Lage: Jag trodde att tomten skulle bo.. i en liten bur.
Sverige, Sverige fosterland, kom hit och kramas
Idag lussade jag och mitt dragspel för mina föräldrar som påstod sig aldrig ha varit med om något liknande. Idag känner jag också tillfredställelse vid tanken på:
-Rytmskapande med gafflar, knivar, glas och saltkar vid middagsbordet
-Julkalendern
- lypsyl
-Datorer
-Dragspel
-Pepparkakor
-Ljud
-känslan av mjukhet som bor inom mig
-mina händer
-garn
-Sverige
-hud
Jag föddes med kreativt damp
Nu är det sanna mina ord snart jul. Caroline förvarnar alla om kommande metoriter och jag kräks på all materialism som dessa tider innebär. Det gör mig ont att se hur mycket av våra liv som går åt till att konsumsion. Till och med våra kroppar konsummeras. Jag blir näst intill arg och funderar på att julklappsstrejka. Men inte. julklappar blir det för jag tycker om att ge bort saker och upplevelser (Med betoning på upplevelser).
Dagens uppvaknande var vackert. Jag vaknade till en klockradio och till blå himmel med fina moln och insikten att jag kunde ligga kvar i sängen hur länge jag ville. Jag har skött mig vilket innebar: fri från omprov på dagens buffertdag. Vi har kommit med i Musikdirekt 2009 vilket gläder mig samtidigt som det skrämmer mig en aning. 17 januari är alltför snart. Nästa torsdag är det julkonsert och här nedan följer en liten iaktagelse.
Härom dagen på spårvagnen, när jag för övrigt var på väg mot axel dahlströms torg, där världens mest trånga garnaffär, eller för att inte kalla den "garnaffären med sämst planlösning i världhistorien" ligger, så kom jag att hamna sittades en bit ifrån en rad med personer. Jag hamnade så, förstår ni, att jag satt med ryggen mot färdriktningen och med fri sikt över den rad med passagerare som satt ängst bak i spårvagnen på en rad, med ansiktena riktade i färdriktningen. Det var en ganska gammal spårvagn och eftersom vi befann oss längst bak i vagnen skumpade det en hel del, vilket var ganska roligt, men egentligen inte har med saken att göra.I raden av människor satt en kvinna med en leopardmönstrad fuskpäls, en medelmåttig man i medåldern, och en tjock pojkman i kanske tjogoårsåldern. Allihop skumpade väldigt i takt med spårvagnen, vilket fortfarande inte hör till saken.
Det var den tjocka pojkmannen som fångade mitt intresse. Precis som de allra flesta mäniskor gör dömde jag honom efter hans utseende omedvetet och fort. Han hade ganska hängade kläder på sig, lyssnade på musik högt och såg ut som någon som i allmänhet var ganska osäker och när som helst skulle kunna få för sig att slänga ut en spottloska rakt på spårvagnsgolvet. Jag tyckte han verkade vara en ganska dräggig människa som förmodligen lyssnade på hiphop. (inte för att dessa två ord nödvändigt vis måste vara synonymer...)
Vid järntorget hände dock någonting som fångade mitt intresse. Pojkmannen ifråga böjde sig ner över sina byxor och kontrollerade noggrant (betoning på noggrant) att kanterna på byxorna var exakt lika mycket uppvikta på båda benen. Sedan fortsatte han ner mot sina kängor och kontrollerade mycket noggrant (betoning på mycket noggrant) att skosnöreändarna var exakt lika långa som skosnöreöglorna i skosnöreknuten. Detta betende förundrade mig. Det stämde inte alls överens med den bild jag hade skapat mig av honom. Denna nya noggranhet fick mig att förundras över hur vi så lätt dömer varandra. Och fundera över hur och vad folk tänkte om mig där och då. Hur bra stämmer vår egen självbild överens med allmänhetens bild av oss? Och hur stor betydelse har det? Är man inte alltid den andra tycker att man är? För utan andras uppfattning är man väl ingen? Om ingen tror på din existens finns man ens då?
Det går förundransvärt bra att ta bilder med en kamera som saknar fungerande display.
Dagens uppvaknande var vackert. Jag vaknade till en klockradio och till blå himmel med fina moln och insikten att jag kunde ligga kvar i sängen hur länge jag ville. Jag har skött mig vilket innebar: fri från omprov på dagens buffertdag. Vi har kommit med i Musikdirekt 2009 vilket gläder mig samtidigt som det skrämmer mig en aning. 17 januari är alltför snart. Nästa torsdag är det julkonsert och här nedan följer en liten iaktagelse.
Härom dagen på spårvagnen, när jag för övrigt var på väg mot axel dahlströms torg, där världens mest trånga garnaffär, eller för att inte kalla den "garnaffären med sämst planlösning i världhistorien" ligger, så kom jag att hamna sittades en bit ifrån en rad med personer. Jag hamnade så, förstår ni, att jag satt med ryggen mot färdriktningen och med fri sikt över den rad med passagerare som satt ängst bak i spårvagnen på en rad, med ansiktena riktade i färdriktningen. Det var en ganska gammal spårvagn och eftersom vi befann oss längst bak i vagnen skumpade det en hel del, vilket var ganska roligt, men egentligen inte har med saken att göra.I raden av människor satt en kvinna med en leopardmönstrad fuskpäls, en medelmåttig man i medåldern, och en tjock pojkman i kanske tjogoårsåldern. Allihop skumpade väldigt i takt med spårvagnen, vilket fortfarande inte hör till saken.
Det var den tjocka pojkmannen som fångade mitt intresse. Precis som de allra flesta mäniskor gör dömde jag honom efter hans utseende omedvetet och fort. Han hade ganska hängade kläder på sig, lyssnade på musik högt och såg ut som någon som i allmänhet var ganska osäker och när som helst skulle kunna få för sig att slänga ut en spottloska rakt på spårvagnsgolvet. Jag tyckte han verkade vara en ganska dräggig människa som förmodligen lyssnade på hiphop. (inte för att dessa två ord nödvändigt vis måste vara synonymer...)
Vid järntorget hände dock någonting som fångade mitt intresse. Pojkmannen ifråga böjde sig ner över sina byxor och kontrollerade noggrant (betoning på noggrant) att kanterna på byxorna var exakt lika mycket uppvikta på båda benen. Sedan fortsatte han ner mot sina kängor och kontrollerade mycket noggrant (betoning på mycket noggrant) att skosnöreändarna var exakt lika långa som skosnöreöglorna i skosnöreknuten. Detta betende förundrade mig. Det stämde inte alls överens med den bild jag hade skapat mig av honom. Denna nya noggranhet fick mig att förundras över hur vi så lätt dömer varandra. Och fundera över hur och vad folk tänkte om mig där och då. Hur bra stämmer vår egen självbild överens med allmänhetens bild av oss? Och hur stor betydelse har det? Är man inte alltid den andra tycker att man är? För utan andras uppfattning är man väl ingen? Om ingen tror på din existens finns man ens då?
Det går förundransvärt bra att ta bilder med en kamera som saknar fungerande display.
Det bor så mycket frågor i dig
Dagen till ära har jag:
Funderat över Författa
Förstört en dyr fin kamera på min språngmarch mot spårvagnen
Gått till en kamerabutik och frågat om hjälp
Gått ifrån kameraaffären utan hjälp
Tänkt
Glömt min mobil i replokalen
Pratat
Lyssnat på en sjungande julgran
Det är vinter kamrater!
Amina med mera
Det här inlägget inleds med några ord om en vän. Ingen väldigt nära vän. Men ändock en vän, och en speciell person som jag beundrar och gärna skulle vilja lära känna mer. Aminadenfina in my heart. Nothing can tare us apart...
Våran föreställning gick okidoki, även om jag inatt drömde om en extraföreställning som gick katastrofalt. Jag har träffat sticktanten idag och hennnes version av uppläggning av maskor var faktiskt mycket trevligare. Min klädsel har även låtit sig inspireras av julkalendern som jag skrattande följer.
Min broder och hans två kompisar kom just inklampandes till mig med en oroväckande stor hög halvbrända bullar, ett glas mjölk och orden: " Vi har inte gjort något konstigt med dem, inte ens hällt diskmedel på dem. " ... De smakar i alla fall okej.
Hej då lingonmos.
Våran föreställning gick okidoki, även om jag inatt drömde om en extraföreställning som gick katastrofalt. Jag har träffat sticktanten idag och hennnes version av uppläggning av maskor var faktiskt mycket trevligare. Min klädsel har även låtit sig inspireras av julkalendern som jag skrattande följer.
Min broder och hans två kompisar kom just inklampandes till mig med en oroväckande stor hög halvbrända bullar, ett glas mjölk och orden: " Vi har inte gjort något konstigt med dem, inte ens hällt diskmedel på dem. " ... De smakar i alla fall okej.
Hej då lingonmos.