Tokrolig

Jag ser på film. Jag tittar på andra som ser på film. Jag lever i en film. Jag är en film. Är många filmer samtidigt. Jag springer mellan filmer. Jag andas film. Det är Filmfestival i göteborg och jag går på film.

Imorgon åker jag till Lund. När jag kommer hem igen tar en ny epok sin början. En tillbaka-på-banan-epok. Inte som att jag har varit utanför banan något nämvärt, åtminståne inte från omvärlden sett, men jag tror det kan vara dags att strukturera upp saker igen. Återinföra engagemanget, drivet och glöden inuti. På bordet ligger terminens nyinköpta studentlitteratur, i plånboken det nya årskortet på friskis, någonstans mellan min dator och någon annans finns fem anmälningar till framtiden och i telefonluren klingar fortfarnde löftet om att traska förbi körskolan på heden någon gång ibörjan av nästkommande vecka. Dessutom har jag placerat ut ett antal krokar i arbetsvärlden, jag känner redan hur det börjar nappa i en av dem, och jag hopas verkligen att den inte släpper taget.

Det ser ut att bli en del denna vår och jag gillar det, gillar strukturen i det, gillar tanken på att äntligen ha en vettig anledning att säga nej - en anledning som inte grundar sig i egoistiska hemmkvällar utan på ren och skär tidsbrist. Visst är det lite ironiskt? Här har jag längtat hela gymnasieperioden efter lugn och ro men när jag väl funnit harmonin, jo, då bär det av igen. Det är en ständig hatkärlek, ett ständigt pendlande mellan allt och inget. Jag gissar att de tär sådan jag är.

18 år...

Efter en vecka i Hemsedal utan internetuppkoppling uppstår följande scenario i vardagsrummet. Tilläggas bör att även TV:n är påslagen. Tekniken dödar mig långsamt.