stickabstinens
Det regnar fortfarande. Som det regnar. Det fullkomligt öser ner och jag gömmer mig i min källare och lyssnar på smattret mot rutor och väggar och längtar efter något stort och varmt att krypa ner i. Till exempel en hemmastickad tröja. Det får bli ett höstprojekt. Jag hoppas på en regnig höst. Jag gillar regn. Jag fullkomligt älskar regn och även om det har varit en vädermässigt fantastisk vinter, vår och sommar kan jag inte låta bli att sakna det där vanliga, gråa, regniga Göteborg.
Regnig torsdag
Det regnar och jag lever vidare. På söndag bär det av till Belgien och ethno flanders. Lorikspolskan svänger i mitt huvud. Folkmusik är som rinnande vatten. Det forsar fram. Det forsar nu.
Adam in the sky
Adam in the sky
Självdiciplin
Jag tror jag ska flytta ner till källaren ett slag. Lämna livet här uppe och gå under jorden. På obestämd tid. Tystheten och ensamskapet har brutits i mitt hus och jag tror jag kan behöva komma bort en sväng, om än inte särskilt långt. Bara precis tillräckligt långt. Närvarande men på en ny nivå.
segling
segling
Körsbärstystnad
Om jag tittar på en punkt länge, mycket länge, och samtidigt sitter helt still, händer det att jag förlorar balansen och liksom trillar både framåt och bakåt samtidigt.
Jag utnyttjar min ensamhet. Jag har målat och fixat och donat och från "blanda spår"-funktionen på min I-pod har hörts en intressant mix av dixieland-jazz, Thåström, svängigt dragspel, gammal glömd indepop och en mängd vilt blandade Harry Potter-kapitel. Jag har letat i kylskåpet och i kryddhyllan och lyckets trolla fram vad som skulle kunna bli en nationalrätt. Jag har cyklat till affären och postat en bunt otroligt försenade tack-för-studentuppvaktningen-kort. Jag har klättrat livsfarligt högt upp i ett träd och plockat en inte särskilt imponerande mängd körsbär ihärdigt nynnandes "pilutta dej"-melodin från madicken. Jag har läst flera sidor i boken Norwegian wood, skriven av Haruki Murakami. Jag har tagit mig en joggingtur till havet och badat naken i solnedgången. Jag har tänkt och funderat en massa, låtit tankarna fara dit de vill. Jag har gjort en mängd hyffsat trevliga och avslappnande saker helt enkelt. Saker som jag har längtat efter att få tid att göra. Tid att vara.
Jag njuter av min ensamhet, av friheten att kunna göra vad jag vill utan att någon annan behöver lägga sig i, men trots att det är precis det här jag längtat efter känner jag mig som en liten melankolisk klump. En Liten boll som utmattad och trött mest vill lägga sig intill. En klump som fasar över ensamheten och som trots att hon tänker hemtrevliga tankar om kommande bostäder, om inredningsmöjligheter, om ensamliv inte kan låta bli att göra det med en liten gnutta sorg inom sig. En liten gnutta sorg över att dessa tankar på sett och vis innebär att hon inte längre är bunden till det stora huset med sina lönngångar och dofter. Att hon inte längre är bunden till far och mor och lillebror.
Jag utnyttjar min ensamhet. Jag har målat och fixat och donat och från "blanda spår"-funktionen på min I-pod har hörts en intressant mix av dixieland-jazz, Thåström, svängigt dragspel, gammal glömd indepop och en mängd vilt blandade Harry Potter-kapitel. Jag har letat i kylskåpet och i kryddhyllan och lyckets trolla fram vad som skulle kunna bli en nationalrätt. Jag har cyklat till affären och postat en bunt otroligt försenade tack-för-studentuppvaktningen-kort. Jag har klättrat livsfarligt högt upp i ett träd och plockat en inte särskilt imponerande mängd körsbär ihärdigt nynnandes "pilutta dej"-melodin från madicken. Jag har läst flera sidor i boken Norwegian wood, skriven av Haruki Murakami. Jag har tagit mig en joggingtur till havet och badat naken i solnedgången. Jag har tänkt och funderat en massa, låtit tankarna fara dit de vill. Jag har gjort en mängd hyffsat trevliga och avslappnande saker helt enkelt. Saker som jag har längtat efter att få tid att göra. Tid att vara.
Jag njuter av min ensamhet, av friheten att kunna göra vad jag vill utan att någon annan behöver lägga sig i, men trots att det är precis det här jag längtat efter känner jag mig som en liten melankolisk klump. En Liten boll som utmattad och trött mest vill lägga sig intill. En klump som fasar över ensamheten och som trots att hon tänker hemtrevliga tankar om kommande bostäder, om inredningsmöjligheter, om ensamliv inte kan låta bli att göra det med en liten gnutta sorg inom sig. En liten gnutta sorg över att dessa tankar på sett och vis innebär att hon inte längre är bunden till det stora huset med sina lönngångar och dofter. Att hon inte längre är bunden till far och mor och lillebror.
Ensam och fri
Jag är lämnad ensam till helgen. Ensam i det stora huset som jag älskar att vara ensam i, vandra runt i, tala med. Jag har gråa fläckar av färg på mina ben och armar och två lånesaxofoner som väntar på min provspelning. Ane Brun sjunger från spotify.
Spanska eller inte?
Hemkommen från ytterligare några dagar på Tjörn. Segla, Paddla, Tälta, Sitta i en båt och spela kort medan det värsta åskovädret man någonsin varit med om passerar utanför, Läsa, Spela spel, Lyssna på Marc Levengoods sommarprat från 2007, Sodoku, Grilla majs när man nästan somnat, Andas, Läsa Husmodern från 1963, Hängmatteliv, Titta på hästar som äter gräs...
Dagen idag väcktes jag av ett otroligt ösregn som fick familjen att dra igång tidernas största storstädning. Varje vrå skall bli ren, skinande ren, i takt med Sommar i P1 som är något av det bästa Sveriges Radio åstadkommit. Ingen sommar utan Sommar på något vis. I vilket fall är sommarkänslorna jag får av programmet ovärdeliga.
Och så vad det det där med hösten. Spanska eller inte?
ger mig rysningar
Dagen idag väcktes jag av ett otroligt ösregn som fick familjen att dra igång tidernas största storstädning. Varje vrå skall bli ren, skinande ren, i takt med Sommar i P1 som är något av det bästa Sveriges Radio åstadkommit. Ingen sommar utan Sommar på något vis. I vilket fall är sommarkänslorna jag får av programmet ovärdeliga.
Och så vad det det där med hösten. Spanska eller inte?
ger mig rysningar
Varför vara tung och svår? Det var längesedan nu.
There was a time when music was a part of me
Det rullar på. Sommaren springer i väg utan att något egentligen händer. Låt oss säga att jag övar på att göra ingenting. Så lite som möjligt. Denna typen av händelselöshet öppnar dörrar för spontanitet. Som att cykla in till kungsbacka en kväll, eller ta bussen in till stan för att äta bullar och spela kort med någons syster, eller att klippa av sig håret en dag när man vaknar och upptäcker att det har blivit alltför långt. Den typen av spontana händelser som sällan annars får rum i mitt liv.
