Tokrolig

Tiden går. Mina yngel växer och frodas. Mina hjärnfickor töms och fylls. Imorgon är det lördag - igen.

Jag lipar över att det bara finns åtta bilder kvar av mina ursprungliga femtio. Det är sorgligt. Jag får nöja mig med detta fejkprogram som faktiskt gör bilderna mer polaroidliga än de blir på riktigt. Det gör mig lite förtjust även om det inte alls är samma sak som att se bilden växa fram i handen. Inte på riktigt. Inte äkta. Apropå äkta handlade dagens filosofilektion om sanningen. Sanningen kontra lyckan. Vilket är viktigast? Säg att en bekant till dig har levt i ett lyckligt äktenskap i tjugo år. Hon eller han har känt sig älskad och behövd och har själv älskat. Sanningen är dock egentligen att hans eller hennes partner aldrig har älskat tillbaka. Partnern har istället hela tiden levt ett dubbelliv med en mängd olika älskare. Lyckan har alltså varit falsk. Har personen i fråga då egentligen levt ett olyckligt liv? Var lyckan han/hon kände aldrig äkta lycka? Hur blir det om han eller hon får reda på att partnern har levt ett dubbelliv? Blir dessa tjugo år då tjugo bortkastade år? Är det bättre att låta personen får reda på partnerns inställning eller hade det varit bättre om hon/han fick dö i tron om att lyckan och kärleken hade varit ömsesidig? Vilket är viktigast, sanningen eller lyckan? red pill or blue pill, you decide!

Det var en gång. Det var sommar. Jag rördes till tårar. Hela min kropp kände med de fantastiska orden. Livet började. Jag förstod allt. Det var stort. Jag var tio år. Det var Tomas Ledin.




Jag dansar naken i mitt hus. Skrattar åt lilla Hilda, men jag får inte riktigt tillbaka den där känslan. Om två månader och en dag blir jag vuxen. Döden känns inte alltför långt bort, men livet är närmare. Det är här och nu och imorgon och jag inser hur liten del man är av ett stort spel. Mitt liv kvittar egentligen. Det hade inte förändrat mycket om jag aldrig hade funnits men nu finns jag och jag lever och det är meningen. Meningen med stort M.

Någon i min omgivning har länge önskat sig ett inlägg. ett inlägg dedikerat till bara honom. Jag har tvekat och kännt mig löjlig (med all rätt förvisso) vilket har gjort att inlägget aldrig har dykt upp. Men nu, idag, just i denna stund, tänkte jag trotsa mina känslor av löjlighet och dedikera ett inlägg till Oskar.

Hej Oskar.
Jag tycker om dig. Jag älskar dig. Och det har jag gjort i 676 dagar.
Förgät mig ej