Tokrolig

Människor springer förbi. Människor speglar varandra. Att lära känna. Att komma nära. Att förstå och acceptera. En svårighet. En utmaning. Och tja, Caroline, ingenting är enkelt. Ingenting är underbart förrän man ser tillbaka på det. Om två veckor befinner jag mig mil här ifrån. Står jag på Peruansk mark. Det känns bra. Det känns främmande. Det känns.

Jag försöker öva öva öva och blunda för sanningen. Blunda för att jag helt enkelt inte har diciplinen inte har kunskapen, inte drivet inte möjligheten. Kanske borde man ändå se musiken som ett redskap. Som en möjlighet. Som ett nöje. Utan att blanda in prestation, mål och mening. De tär svårt att vilja mycket, vilja allt förutom att fokusera.

Gå och lägg dig.

Och jag fortsätter snurra runt, om cybervärlden nu skulle bry sig (men vad gör man inte för lite tid i rampljuset, utan facebook är det svårt att finna utrymme för sådana fantasier). Jag försöker beta av min måsten i ett tomt hus, snön yr utanför och i min mage bor stressen, i min halsgrop sitter degklump på degklump. Jag skulle ge ganska mycket för att kunna göra saker som att diskutera meningen med sexuella titlar, se på film, utveckla mina kreativa inneboenden, åka skidor, eller bara sitta och peta näsan utan att behöva känna att jag egentligen borde göra något annat.



Foto: Rebecka Lekemo

Min dator sprängs av överbelastning, liksom min hjärna. Igårkväll var det spelning med L'chaim. Det gick efter omständigheterna helt okej. Folk dansade och så. Tog en öl sedan. Sov hos Yso. Spelade musica latinoamericana för att förbereda inför Peru. Såg kortfilmer på filmfestivalen. Och nu har jag blivit sittande här framför datorn. Rensat bland gamla mail och försökt strukturera upp mitt liv. En omöjlig uppgift. Jag har slutat fotografera. All tid nuförtiden går åt till dessa otaliga projekt som jag är en del av den här våren. Trollkarlen från Oz, mitt och Lottas projektarbete, WWO, spelningar med L'chaim, elevkåren, klassresan med all organisering, Ysos projektarbete, Majas projektarbete, projektet att andas, slappna av och gå och lägga sig i tid på kvällen och sist men inte minst Peru som närmar sig med stormsteg. Jag undrar om jga någonsin lär mig konsten att begränsa. Det luktar popcorn från nedervåningen.

Och livet går vidare. Snön ligger som ett täcke över mitt hem och har så gjort längre än någonsin i min livstid. Det har varit en fantastisk vinter, som jag tyvärr utnyttjat alltför lite. Trollkarlen från Oz upptar hela mitt sinne just nu. Jag ska dock hinna med att göra en snöängel innan jag går och lägger mig. En sprit språngande naken snöängel.