Tokrolig

Födelsedagar närmar sig i min omgivning och jag försöker komma på personliga presenter och finurliga, ickekomersiella, fantasifulla, helst mycket billiga gåvor som ändå inte tvingar mig till för mycket prioritering och tidskrävande pyssel. Min hjärna jobbar, men fastnar dock i vissa tankebanor. Det hade varit enklare att ge sig själv fina presenter. Men tråkigare.



Detta ägg är förutom ett fint tillägg till detta inlägg också en vacker, och glädjande gåva som jag överraskades med häromdagen. Det har dessutom en mycket trevlig historia bakom sig. Ägget kommer från Algeriet, dit min vän Caroline begett sig härom sistens. Det såldes av en man på gatan och kostade flera miljoner. Det var inte Caroline beredd att betala så hon tog, tillsynes hänsynsfullt, ägget och rusade iväg med det så fort hon kunde. Hon blev blodigt jagad av den lilla knubbiga mannen som hade en stor släkt. Hon fick rida på kameler för att undfly honom och kom tillslut till en båt. Sedan simmade hon över medelhavet med ägget på huvudet, fyllde det med inte så gott goodis från Willys och gav det till mig. Detta är ett bra exempel på hur en gåva bör överlämas, ädelt och med eftertanke!

Igår begav jag mig till Jönköpting för att få se en viss person ha en viss konsert. Jag såg en viss avdankad legend med förlorade röstreurser stå stilla på en scen och pratrappa ut texterna till sina hits för en fullprobbad hall. Ackompanjerad av en skara alltför många, alltför stillastående, alltför gamla gubbar till musiker blåste han in och ut i sitt munspel utan vidare variation, utan vidare entusiasm. Det liknande en blandning mellan gröt och bröl och jag kunde med nöd och näppe uppfatta orden i de låtar jag ändå kan bak och framlänges. Mannen i fråga stod dessutom med ryggen vänd mot den sida vi satt på och det enda beviset på att det verkligen var vår legend som stod på scenen var den ändock så välkända rösten när han pustade ut sina hyllade fraser. Like.... a.... rolling..... stoooone....  Men jag antar att det är så det blir. När man är så stor att publiken jublar vad man än gör börjar man  helt enkelt själv att strunta i hur det låter. Det spelar ingen roll om man gör en bra eller dålig konsert för man är ändå legend, man är ändå Bob Dylan och man har redan bidragit med tillräckligt med upplevelser till världen så det räcker och blir över. Jag kan tycka att det är lite synd att det är så det blir, att det var så Dylan var. Dålig. Men samtidigt kommer jag alltid att ha meriten med mig, jag kommer alltid kunna säga att jag minnsann har sett mannen med gitarren live, att jag minsann har sett Bobban spela i sitt munspel på riktigt. Och bara en sådan grej är ju verkligen värt 600 kronor. Nej. inga fler legendbiljetter för min del. De var bäst på sin tid punkt slut. Dock kom det såklart något gott ur denna konsert. Till exempel beskådandet av de omkringsittandes ansikten. Mina reflektioner över hur olika människor är som kan tycka att så skilda saker är bra, men framför allt min förståelse för att den lilla upplevelsen ofta är större än den stora upplevelsen, vilket är något jag i framtiden med fullo kommer ta fasta på.

Förövrigt är jag hemkommen från en turné i västra Götaland + Stockholm + Sundsvall, där jag spelat världskulturmusik med WWO i en och en halv vecka. Nedan följer en bilddokumnetation av denna mycket trevliga, och omvälvande tid.