Tokrolig

 

Igår var en fin dag med TE med stora bokstäver. Jag har fina Vänner. Vänner med Versal. Kanske blir det en tradition det här med tebjudningar, för som Lotta sa: When I think of Sweden I think of tea and teaparties. Like this. Inte vet jag om jag skulle kalla te för något typiskt svenskt men det spelar mindre roll. Det kan bli en tradition iallafall. Hos mig är redan te en tradition. En mycket fin sådan. I detta mörkrets avlånga land kan det behövas traditioner. Traditioner som inkluderar te. Idag är en studiedag. En ledig dag som jag ägnar åt mindre viktiga, men ack så nödvändiga saker, som brevskrivande och läsande och musiklyssnande. Uttrycksfullt tänkande och linguistiskt övande. Saker som det ägnats alltför lite tid åt i mitt liv den senaste tiden.

 

 

 

 

 

 

Jag och min ömma moder tog varsin kajak och paddlade ut till någon okänd ö där vi smaskade på sushi, sill och strömming, stickade och tog det allmänt lugnt någon gång i somras. Ropen skalla: Ut i naturen!

Efter ett liv fyllt av ett halvhjärtat engagemang i föräldrarnas friluftsliv och ständiga utomhusaktiviteter har jag til slut beslutat mig för att gå i deras fotspår. Jag skall bli skogsmulle.

Veckans åtgärder

Måndag: 4,5 kilometers jogging i skolan
Tisdag: Cykling 2 mil till, 2 mil från skolan
Tisdag: Teckning av medlemskap i fältbiologerna
Onsdag: Friluftsdag
Torsdag: Friluftsdag
Fredag:?
Lördag:Havskajakpaddling vid Marstrand

Friluftsdag i skolan innebar för många kanotpaddling, skoljogg eller skolkning. Jag tog dock tillfället i akt att ta mig ett steg närmare mitt friluftsjag. Vandring i fem kilometer och övernattning i vindskydd löd beskrivningen. Läraren måste dock ha tyckt att esteten såg ut att vara ute efter lite mer utmanig och parade ihop mig med grabbgänget, bestående av tre naturare. Kanska var det vandringskängorna och de gröna byxorna som gjorde det, jag vet inte. Vår uppgift blev att orientera oss igenom den ospårade terrängen istället för att följa den spårade vägen som resten av gruppen. Det hela resulterade i en del förvirring och irrande tills vi till slut kom fram, då väntade nästa utmaning. I takt med att solen skönk och himlen blev mörkare skulle vi göra upp eld och bygga vårt eget vindskydd av material i skogen samtidigt som de övriga grillade korv och kröp in i det redan stationära vindskyddet vid campingplatsen. Mina armar blev matta av vedbärning och vi var inte klara förrän långt in på natten. Stjärnorna lyste dock över våra huvuden liksom månen och när jag sedan vandrade hemåt morgonen därpå kändes livet ganska fulländat.

Och livet flyter på. Regnet som landar på min axlar skapar en extra tyngd i tillvaron, skapar ett inre rum för mina smått melodiska tankar.

Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän