Tokrolig

Om jag tittar på en punkt länge, mycket länge, och samtidigt sitter helt still, händer det att jag förlorar balansen och liksom trillar både framåt och bakåt samtidigt.

Jag utnyttjar min ensamhet. Jag har målat och fixat och donat och från "blanda spår"-funktionen på min I-pod har hörts en intressant mix av dixieland-jazz, Thåström, svängigt dragspel, gammal glömd indepop och en mängd vilt blandade Harry Potter-kapitel. Jag har letat i kylskåpet och i kryddhyllan och lyckets trolla fram vad som skulle kunna bli en nationalrätt. Jag har cyklat till affären och postat en bunt otroligt försenade tack-för-studentuppvaktningen-kort. Jag har klättrat livsfarligt högt upp i ett träd och plockat en inte särskilt imponerande mängd körsbär ihärdigt nynnandes "pilutta dej"-melodin från madicken. Jag har läst flera sidor i boken Norwegian wood, skriven av Haruki Murakami. Jag har tagit mig en joggingtur till havet och badat naken i solnedgången. Jag har tänkt och funderat en massa, låtit tankarna fara dit de vill. Jag har gjort en mängd hyffsat trevliga och avslappnande saker helt enkelt. Saker som jag har längtat efter att få tid att göra. Tid att vara.

Jag njuter av min ensamhet, av friheten att kunna göra vad jag vill utan att någon annan behöver lägga sig i, men trots att det är precis det här jag längtat efter känner jag mig som en liten melankolisk klump. En Liten boll som utmattad och trött mest vill lägga sig intill. En klump som fasar över ensamheten och som trots att hon tänker hemtrevliga tankar om kommande bostäder, om inredningsmöjligheter, om ensamliv inte kan låta bli att göra det med en liten gnutta sorg inom sig. En liten gnutta sorg över att dessa tankar på sett och vis innebär att hon inte längre är bunden till det stora huset med sina lönngångar och dofter. Att hon inte längre är bunden till far och mor och lillebror.