Tokrolig

Högstadienostalgi

Åh. skolan har dragit igång och det bor en overklig könsla i min kropp. Känslan av att leva lite i något annat. Kanske beror det på studenten som kommer allt närmare, på framtiden som jag funderat över så mycket som snart förvandlats till nutid. Framför mig spelar Lotta piano. Senare i eftermiddag ska vi spela in hos Joel. Spela in låtarna till vårt projektarbete. Vi ligger enormt mycket efter men det är ju en tidsoptimist som skriver så annat kunde man väl inte väntat sig. Det löser sig nog i slutändan, och kul är det ju om inte annat. Jag tror jag är ämnad att leva ett hektiskt liv.

oj. studenten. vilken grej. den känns långt borta för mig. det finns så mycket jag vill göra innan. det finns så mycket jag vill göra efter. Men det där efter, det får inte riktigt plats i mitt huvud. jag kan inte riktigt försöka börja tänka på det. det går inte. men det kommer. om ett år kanske. absolut inom två. Jag undrar hur allt är om två år. gud vad spännande. apropå tidsoptimism så håller jag på att bli lite bättre. jag hade en verklig svacka i slutet av oktober. då tog det en minut att äta en pizzabit och sådär. enligt mitt tidsoptimistiska sinne, alltså. jag börjar lära mig att man måste ta hänsyn till att dom är varma och bränns på tungan. om du förstår min halvmetafor. halv för att det visserligen är sant att jag alltid bränner mig på maten. godnatt!