Tokrolig

Det går lite framåt, lite bakåt, lite hit och dit men man lär sig ju på vägen. Jag känner mig ganska asocial nuförtiden. Vill mest gräva ner mig i mina egna projekt och filosofier utan att blanda in någon annan. Framtiden står som vanligt och småflörtar med mig runt hörnet, som den alltid kommer göra, men just nu är jag svårpåverkad. Inga stora visioner, inga fantastiska drömmar. Det går som det går, det blir som det blir. Egentligen borde det väl vara tvärt om. Nu när slutet på 19 år av trygghet närmar sig borde jag ju spruta av idéer, tankar och drömmar. Nu när möjligheterna och livet öppnar sina armar för mig. Men jag är tvärt emot. Som vanligt tvärt emot, liksom för att få en twist på diskussionen, för att verka mer än vad jag är för mig själv.



Foto: Rebecka Lekemo