Polaroidsorg
Jag lipar över att det bara finns åtta bilder kvar av mina ursprungliga femtio. Det är sorgligt. Jag får nöja mig med detta fejkprogram som faktiskt gör bilderna mer polaroidliga än de blir på riktigt. Det gör mig lite förtjust även om det inte alls är samma sak som att se bilden växa fram i handen. Inte på riktigt. Inte äkta. Apropå äkta handlade dagens filosofilektion om sanningen. Sanningen kontra lyckan. Vilket är viktigast? Säg att en bekant till dig har levt i ett lyckligt äktenskap i tjugo år. Hon eller han har känt sig älskad och behövd och har själv älskat. Sanningen är dock egentligen att hans eller hennes partner aldrig har älskat tillbaka. Partnern har istället hela tiden levt ett dubbelliv med en mängd olika älskare. Lyckan har alltså varit falsk. Har personen i fråga då egentligen levt ett olyckligt liv? Var lyckan han/hon kände aldrig äkta lycka? Hur blir det om han eller hon får reda på att partnern har levt ett dubbelliv? Blir dessa tjugo år då tjugo bortkastade år? Är det bättre att låta personen får reda på partnerns inställning eller hade det varit bättre om hon/han fick dö i tron om att lyckan och kärleken hade varit ömsesidig? Vilket är viktigast, sanningen eller lyckan? red pill or blue pill, you decide!
hmmm. jag anser nog att lyckan varit sann, men jag skulle nog ha övervägt åren bortkastade om jag fått reda på en sådan sak. inget kan väl radera att jag känt mig lycklig, men jag kanske inte har VARIT det. det borde ju vara två skillda ting. fast isåfall så innebär det väl att lyckan var falsk. fast nej. eller blä. nu säger jag bara emot mig själv. hmmmmm. det låter så underbart att en hel lektion kan handla om något sånt här. jag längtar till gymnasiet. kram
hannah: det är en svår fråga. Man säger emot sig själv hela tiden. det viktiga är nog inte svaret utan att man funderar över det. Ja, gymnasiet. De flesta lektioner blir mer seriösa. Som matte och historia och valbara kurser som filosofi tillkommer. Däreomt har jag upplevt att andra ämnen som hittils varit ganska viktiga förlorar sin funktion, till exempel svenska. Det känns plötsligt som ett otroligt onödigt ämne, som en lång repetition av allt man tidigare gått igenom. Som om idéerna tagit slut. Egentligen finns det ju mängder att fördjupa sig inom just det svenska språket men det verkar inte som om någon insett det. Där har jag snarare upplevt ett steg bakåt än framåt i utvecklingen, vilket förstås kan bero på läraren. Deras makt är så skrämmande, lärarnas. Vilken makt de har över hur de får med sig elever eller inte. Och de inser det väldigt sällan.
pussel och kramp
yeye. from mig
apropå makt och skrämmande saker: pengar. det är läskigt att vi skapat en makt som vi inte kan kontrollera. med tankarna i finanskrisen. gonatt