Jag föddes med kreativt damp
Dagens uppvaknande var vackert. Jag vaknade till en klockradio och till blå himmel med fina moln och insikten att jag kunde ligga kvar i sängen hur länge jag ville. Jag har skött mig vilket innebar: fri från omprov på dagens buffertdag. Vi har kommit med i Musikdirekt 2009 vilket gläder mig samtidigt som det skrämmer mig en aning. 17 januari är alltför snart. Nästa torsdag är det julkonsert och här nedan följer en liten iaktagelse.
Härom dagen på spårvagnen, när jag för övrigt var på väg mot axel dahlströms torg, där världens mest trånga garnaffär, eller för att inte kalla den "garnaffären med sämst planlösning i världhistorien" ligger, så kom jag att hamna sittades en bit ifrån en rad med personer. Jag hamnade så, förstår ni, att jag satt med ryggen mot färdriktningen och med fri sikt över den rad med passagerare som satt ängst bak i spårvagnen på en rad, med ansiktena riktade i färdriktningen. Det var en ganska gammal spårvagn och eftersom vi befann oss längst bak i vagnen skumpade det en hel del, vilket var ganska roligt, men egentligen inte har med saken att göra.I raden av människor satt en kvinna med en leopardmönstrad fuskpäls, en medelmåttig man i medåldern, och en tjock pojkman i kanske tjogoårsåldern. Allihop skumpade väldigt i takt med spårvagnen, vilket fortfarande inte hör till saken.
Det var den tjocka pojkmannen som fångade mitt intresse. Precis som de allra flesta mäniskor gör dömde jag honom efter hans utseende omedvetet och fort. Han hade ganska hängade kläder på sig, lyssnade på musik högt och såg ut som någon som i allmänhet var ganska osäker och när som helst skulle kunna få för sig att slänga ut en spottloska rakt på spårvagnsgolvet. Jag tyckte han verkade vara en ganska dräggig människa som förmodligen lyssnade på hiphop. (inte för att dessa två ord nödvändigt vis måste vara synonymer...)
Vid järntorget hände dock någonting som fångade mitt intresse. Pojkmannen ifråga böjde sig ner över sina byxor och kontrollerade noggrant (betoning på noggrant) att kanterna på byxorna var exakt lika mycket uppvikta på båda benen. Sedan fortsatte han ner mot sina kängor och kontrollerade mycket noggrant (betoning på mycket noggrant) att skosnöreändarna var exakt lika långa som skosnöreöglorna i skosnöreknuten. Detta betende förundrade mig. Det stämde inte alls överens med den bild jag hade skapat mig av honom. Denna nya noggranhet fick mig att förundras över hur vi så lätt dömer varandra. Och fundera över hur och vad folk tänkte om mig där och då. Hur bra stämmer vår egen självbild överens med allmänhetens bild av oss? Och hur stor betydelse har det? Är man inte alltid den andra tycker att man är? För utan andras uppfattning är man väl ingen? Om ingen tror på din existens finns man ens då?
Det går förundransvärt bra att ta bilder med en kamera som saknar fungerande display.
Jag tycker att man finns även om ingen vet om ens existens. Eller rättare sagt något vet alltid om ens existens så länga man själv gör det. Om man reflekterar över om man existerar så betyder ju det att man faktiskt existerar. Ja, nu låter jag som Diskartes men han tänkte ju faktiskt bra i början.
Frågan är då om en senildement person i ett hus ute i skogen, där ingen någonsin varit förutom den senildementa, finns. Hon eller han vet antagligen inte om det och ingen annan heller. Rent fysiskt så finns ju han eller hon.
Det är ungefär som med planeter eller andra upptäckter. Vi visste inte att de fanns för än vi hittade dem. Allt det som vi inte hittat än, finns det eller finns det eller inte?
Många frågor så få svar. Det är en intressant tanke.
Haha, kontaktannonser kan vara så sjukt roliga ibland.
Btw,
fin blogg, Hilda :D
Hahahaha, de sista meningarna i texten fick mig att tänka på vår lärare Jesper. Snygga vantarna blev förresten!
Oskar: Du har rätt såklart, men jag kan samtidigt inte släppa tanken på allmänhetens inflytande över vårt beteende och vårt handlande.
Lotta:Jesper finns i mitt hjärta
Frida: Tack det samma, och ja, de kan vara relativt underhållande ibland :)