Tokrolig

Jag har seriösa sömnproblem. Eller seriösa problem med att gå och lägga mig. Eller bara en seriös längtan efter att vara ledig och stanna uppe utan att lyssna på en kropp som skriker efter sömn. Jag har så mycket idéer som trängs i min kropp och vill rinna ut ur min mun, ner på mina händer, ut i praktiken. så mycket instängd kreativitet som bubblar därinne efter 4 veckors hårt, vanligt, yrkespraktiserande. Och samtidigt: Alldeles för mycket trötthet som drar mig baklänges och istället får mig att fastna framför datorn med ögonen klistrade på skärmen likt en förlamad kamel. Det kliar i min hårbotten. jag tror det är dags för mig att låta morgondagen ta överhanden.





Arvid i båt i mitt barndomsparadis.

Jag lipar mig igenom Harry Potter 7 och virkar. En länge efterlängtad ensam eftermiddag.

"He wondered wheather, as he could feel, he woulld be able to see? In opening them, he discovered that he had eyes."

Om man ändå hade lite energi. Det är kallt om fötterna och mitt rum känns tråkigt och tomt. Det blåser. Det är fascinerande hur den fantastiska glädjen från en lyckad helg kan utbytas mot stillsam melankoli på någon timme. Fascinerande men ändå vackert. Ett tecken på livets mångsidighet.

It's all about the money. I don''t think it's funny.

Like a gypsy
Vill jag denna lördagseftermiddag
Lämna plats för annan

Om jag bara kunde ta med mig hela staden










'



Bilder från weheartit.com

Klockan tolv tänkte jag att det nog var dags för lunch. Två timmar, två liter mjök, ett halvt smörpaket, två mögliga paprikor och två bottenbrända kastruller senare kunde jag, efter att ha torkat av väggarna från diverse klet, äntligen äta min brännskadade bechamelsås med överkokt tortelini. Trots detta ganska fantastiska misslyckande är jag ändå relativt nöjd och glad. Orsaken är en insikt som för mig några steg närmare mitt framtida yrkesliv. Insikten om att jag i alla fall inte skall bli kock när jag blir stor.

Det finns för många borden. Borden som i du borde. Du borde det och det. Du borde hit och dit. Det blir så trist då. Vi struntar i dem i dag. Nu ett tag. Det är ju sol utanför. Jag går ut i den. Borde gå ut i den.











Bilder från ethno Flanders 2010

Jag halkar runt på Göteborgs gator som över en natt förvandlats till en isbana. Hade det inte varit för allt grus som lite ostrukturerat strötts ut här och var så hade jag tagit skridskorna till universitet idag, och rekomenderat alla andra att göra detsamma. En ganska spännande hypotes som hade kunnat resultera i världens finaste vinterlandskap. Tänk er själva - cykel, gång, och biltrafiken i staden skulle bytas ut mot skridskoåkare som lättsamt susade fram likt isprinsar och prinsessor, mellan julhandel och arbete. Helst skulle allt dessutom varit i svartvitt och från 40-talet.














Troligare är väl att det utbrutit ett totalt iskaos om hela göteborgs befolkning bestämde sig för att ge sig ut på stan med skridskor. Knappast hade det väl blivit isprinsesse-graciöst och 40-talsvackert, utan snarare bambihalt och livsfarligt. Men filosofera kan man ju alltid...

Du är här. Du försvinner. Det är vitt på marken. Jag känner mig som höstens sista löv som krampaktigt håller sig kvar i toppen. Rädd för att falla. Jag lever i en egen dimension. Någon sa det om mig en gång. Längesedan nu, men det kanske är sant. Jag har nog fallit. Igen. Sådär stentrist och otroligt osmakligt. Orkeslöst. Livlöst. Olustigt. Sitter jag här och du är försvunnen.