Tokrolig

Om två veckor har vi vårkonsert, vi ska spela en låt av Miss Li och jag kan inte låta bli att bli lite sentimental. För  Miss Li är för mig starkt förknippat med sommaren innan gymnasiet. Sommaren innan gymnasiet som innebar nya tider. Det var förväntan och förundran i luften. Den innebar ett avsked av grundskolan och ett välkomnande av gymnasiets outforskade mysterium. Det var en sommar med bravur med festival och sol och kärlek och... det var tre år sedan. Ofattbara tre år sedan.

Om trettiosex dagar tar jag studenten. Återigen avslutas en period i mitt liv för att ge plats åt en ny. Allting återupprepas på nytt. Precis som för tre år sedan står jag nu med förväntan och förundran och blickar ut mot ett outforskat universum, en framtid som ännu är långt ifrån utstakad. Föhoppningsvis har jag mognat lite sedan jag befann mig där sist. Förhoppningsvis har utvecklats och vuxit, men det är ändå med samma känsla som jag står här nu. Känslan av att befinna sig i ett tomrum, i ett tomrum mellan två tidsperioder då man å ena sidan ser all tid som passerat, alla människor man mött, alla saker man har lärt och å andra sidan det blurriga virrvarr av förhoppningar och planer som ligger framför ens fötter.