Att definiera jaget
Julen. Julafton har passerat utan större missöden. Folk har åter krupit in till sitt efter en lång dag. Från nedervåningen hörs lillebrors något enerverande tutande i den nyöppnade melodikan. Pippi långstrumps julfirande har sprungit ut ur rutan likaså Karl Bertils julsaga. Magen är smällfull av godis, nötter och Jansson. Det är över. Nu väntar lovtider. Lovtider är tider till fundering. Tid till reflekterande.
Vad hände egentligen den här hösten? Allt gick så fort. Så mycket förändringar, så mycket framtid som trampade in i mitt liv utan att jag bad om det. Länge vandrade jag i det där tomrummet som uppstår i vändpunktstider. Tomrummet av ovisshet och förvirring. Det känns lite som att vandra i ett ingenmansland, man famlar utan fotfäste och vet varken bak eller fram. Vad ifrån det förflutna är sanning och vad är efterkonstruerad illusion? Vad har framtiden att förutspå? Det var så mycket nytt på en gång att det kanske var kroppens sätt att bearbeta det hela att sätta mig i det där tomrummet. Som en sorts karantän. Länge satt jag där, men på något vis hann så småningom nutiden ikapp och tomrummet försvann och man undrade vart man egentligen hade befunnit sig det senaste halvåret. Den känslan bor i mig just nu. Jag ser tillbaka på den här hösten och tänker att vad katten. Det är som om jag har varit utspridd. Lite här och lite där. Aldrig riktigt existerat i full form, i mitt rätta jag.
Det är inte förrän nu jag ser att det är så det har varit. Det är inte förrän när nutiden har passerat och förvandlats till dåtid som jag kan se tillbaka på den och fundera. Jag tror det handlar om definition. Man definierar sig så mycket med hjälp av människor man har omkring sig. Den här hösten försvann två av de människor ur min närhet som återspeglat mig mest av alla och då blev det helt enkelt svårt att se vem jag egentligen var. Det tar tid att hitta substitut för sådana speglar, att återsamla sig själv igen, men jag tror att jag har lyckats med det nu. Jag är hel och och fin och flerdimensionerlig. Mina många spegelbilder vinkar till mig. Det är ganska vackert. Att se mänskligheten som sådan. Att se människorna som en mängd spegelbilder skapade av reflektioner av varandra.
du skriver fint.
Att försöka definera jaget är att försöka definera altet. Glädjer mig att din jul verkade vara till belåtelse, att du mår bättre, att du hittat hem till dig själv igen. Mitt tillstånd har försämrats sedan vi hördes sist, julen tog nog knäcken på det här jaget. Som du så poetiskt beskriver det är man inte mycket utan sina nära och kära, med andra ord är jag typ ingenting längre, annat än ett skal, den här resan var så mycket längre än vad jag trodde att den skulle bli.
C.
hilda du skriver så bra! skriv en bok!
Ditt sätt att tänka och att sedan forma tankarna till ord är underbart!! Det härliga änglaspelet, som jag blev så glad för, snurrar varje kväll och har beundrats av några av mina vänner! P&K