Oidipuskomplex
"Livet börjar i relationen med två - jag och mamma. Så sker det omvälvande att en tredje kommer in i bilden: Fadern, den Andre - någon som jag skall dela Mamma med. Den insikten är svår att ta in. Dyadens sammanbrott är en psykologisk term, oidipuskonflikten en annan. Att dela den man älskar med någon annan är ett problem som vi aldrig blir färdiga med."
Jag utnyttjar wikipedia läser om oidipuskomplex och funderar.
"Oidipuskomplexet är ett begrepp inom psykoanalys som avser Sigmund Freuds teori om att varje barn genomgår en utvecklingsfas där föräldern av samma kön uppfattas som en antagonist, en konkurrent om den odelade kärleken från den andra föräldern. Speciellt används termen om sonens fixering vid modern. Namnet kommer av den grekiska myten om Oidipus som aningslöst dödar sin far Laïos och gifter sig med sin mor Iokaste. I modern psykologi, beskriver termen oidipuskomplexet sonens undermedvetna strävan efter att hitta en partner som har samma egenskaper som modern."
svartsjuka är... jag vet inte vad. jag minns att jag var jättearg på per när han kom och höll armen om min mamma. och att jag grät i skolan. och nu tänker jag att ifall pappa och louise gör slut och pappa träffar någon ny (två steg som jag i min brist på info har inbillat mig är på väg) så vet jag att jag kommer att hata hata hata denna nya kvinna. usch. fast det handlar kanske inte om svartsjuka ioförsig. jag hade väldigt lätt att acceptera louise när hon kom. jag var förstås äldre då än jag ver när per dök upp, men jag vägrar tro att det skulle vara rätt anledning. jag kanske har märkbart annorlunda band till mamma än jag har till pappa. jag vet inte hur man blir av med svartsjuka. ibland blir det bara monotomt att prata sönder saker. puss snygga hilda
ps: är du medveten om att du har mustasch? tänkte bara fråga för säkerhetens skull.
Jag vet inte heller vad svartsjuka är, och jag tror inte den går att bota. Antingen får man leva med den eller också får man förhindra att den uppkommer. Antar jag.
skiljsmässor och separationer är inget man strävar efter, men det är en del av livet. Jag har dock ingen erfarenhet av skilsmässor inom familjen, över huvud taget, men jag antar att det är ganska naturligt att det är såpass vanligt. relationer kommer och går, det är något jag lärt mig. insett. accepterat. Ofta tänker jag på min framtid och vilka vänner jag då kommer att ha kvar. Eller snarare på dem jag har förlorat och på mötena med dessa, för förmodligen kommer det att komma sådana möten. Man springer på gamla vänner på stan och så vidare. Det gör mig ledsen men samtidgt upprymd. Jag är oviss om vad som kommer hända och kan från min nuvarande position inte styra över min framtid, samtidigt som det är det enda jag kan. Det är jag och ingen anan som bestämmer över mig, och det är omöjligt att alltid göra rätt. Livet är en erfarenhet.
Jag sitter och kollar på mina gamla klasskompisars bilder på den bejublade sidan facebook som jag mycket sällan använder. Det är ganska tragiskt att kunna följa hur deras liv går vidare utan koppling till mitt. Från att ha varit gnaska tajta och följt varandra så går vi nu helt skilda vägar. Jag saknar dem inte, det kan jag inte påstå, vi är olika, lever efter olika principer och jag har roligare vänner än dem, men samtidigt är det en förlust av vänskaper. Det kommer jag inte ifrån. Jag skulle inte vilja umgås med dem, men samtidigt kan jag inte förneka saknaden av att kunna dela gamla minnen. Du skrev någon gång, mycket förståndigt, att man inte bör stanna kvar i en vänskap bara för att man har bra minnen ihop och det är nog sant. Att fortsätta att umgs med dem hade troligtvis mest lätt till tristess och komplikationer. Kanske ska man inte sörja en svunnen vänskkap, utan istället se på den som fina minnen. En god uppväxt som gjorde mig till den jag är nu.
Inte att förglömma: ingenting är definitivt. Någonsin. Det enda vi med säkerhet kan lita på är det vi har varit med om och att vi kommer dö.
Adjö Hanah. Jag väntar på ditt brev. Sedan ska du få ett sista svar.
Ps: Musasch? Var ser du den? Vad är en mustasch? Vem gör en mustasch och varför?
Sant sant sant. Men, oavsätt om relationer kommer och går så har jag ingen lust till att bagatellisera situationen om pappa och louise gör slut. Jag vet dock att jag är för smart för att hata en ny kvinna, jag komemr att ge eventuella personer de chanser som de förtjänar, Gabbi fick mig att komma fram till det idag.
Ja, jag skriver på det, ditt brev. Betyder det att du inte tänker svara igen sen?
Man är för smart för många saker, och hata är ett starkt ord.
Ja, det betyder dessvärre det. Att jag inte kommer svara mer. Jag tänkte förklara mer utförligt sedan, i brevet. Det handlar väl egentligen om avundsjuka. Och om att bevara ett förhållande istället för att två går åt pipsvängen. Och ta det för guds skull inte personligt! Jag tycker om dig väldigt mycket Hannah. Det hoppas jag att du vet.