Tokrolig

Det var en dag i höstas. Det var stiltje i mitt inre och Malmön blåste mig levande. Jag har så vackra vänner.

Hon
När könens samspel förlorat sin funktion
När musiken nått sin erektion
När människan står ensam i en världslig illusion
då möttes
sömnens lockrop,
viljans kraft
och
i ett sista försök till liv i en naken värld
skriver jag
dessa rader.

---

'

Om två veckor har vi vårkonsert, vi ska spela en låt av Miss Li och jag kan inte låta bli att bli lite sentimental. För  Miss Li är för mig starkt förknippat med sommaren innan gymnasiet. Sommaren innan gymnasiet som innebar nya tider. Det var förväntan och förundran i luften. Den innebar ett avsked av grundskolan och ett välkomnande av gymnasiets outforskade mysterium. Det var en sommar med bravur med festival och sol och kärlek och... det var tre år sedan. Ofattbara tre år sedan.

Om trettiosex dagar tar jag studenten. Återigen avslutas en period i mitt liv för att ge plats åt en ny. Allting återupprepas på nytt. Precis som för tre år sedan står jag nu med förväntan och förundran och blickar ut mot ett outforskat universum, en framtid som ännu är långt ifrån utstakad. Föhoppningsvis har jag mognat lite sedan jag befann mig där sist. Förhoppningsvis har utvecklats och vuxit, men det är ändå med samma känsla som jag står här nu. Känslan av att befinna sig i ett tomrum, i ett tomrum mellan två tidsperioder då man å ena sidan ser all tid som passerat, alla människor man mött, alla saker man har lärt och å andra sidan det blurriga virrvarr av förhoppningar och planer som ligger framför ens fötter. 

Jag tänkte ta det när jag får tid. Bilderna från Peru. Börjar från början.

---

Att vakna
Att gå upp
Att strosa omkring naken i ett hus fullt av bortglömda lukter
De där lukerna
Lukterna av vår, av Sverige, av hemma
I ett hus som känns som den fasta punkten i en värld som snurrar alltför fort.

Det våras i Göteborg. En fantastisk vinter lider mot sitt slut och om mindre än två dygn befinner jag miljontans tankar härifrån, i sol och trettiogradig värme. Lokalisering Sydamerika, Peru, Lima! Svårt att greppa - helt fantastiskt. Som jag har sett fram emot den här resan känns det helt otroligt att den verkligen blir av. Att jag äntligen beger mig på mitt livs äventyr. Det känns inte som om det är jag. Ofattbart.



min favoritplats i tillvaron. skogen mellan busshållplatsen och dalenvägen.



Jennifer i bekymrens mittpunkt. Sceniskt musik projekt tär på krafterna.



There's no place like home

Människor springer förbi. Människor speglar varandra. Att lära känna. Att komma nära. Att förstå och acceptera. En svårighet. En utmaning. Och tja, Caroline, ingenting är enkelt. Ingenting är underbart förrän man ser tillbaka på det. Om två veckor befinner jag mig mil här ifrån. Står jag på Peruansk mark. Det känns bra. Det känns främmande. Det känns.

Gå och lägg dig.

Och jag fortsätter snurra runt, om cybervärlden nu skulle bry sig (men vad gör man inte för lite tid i rampljuset, utan facebook är det svårt att finna utrymme för sådana fantasier). Jag försöker beta av min måsten i ett tomt hus, snön yr utanför och i min mage bor stressen, i min halsgrop sitter degklump på degklump. Jag skulle ge ganska mycket för att kunna göra saker som att diskutera meningen med sexuella titlar, se på film, utveckla mina kreativa inneboenden, åka skidor, eller bara sitta och peta näsan utan att behöva känna att jag egentligen borde göra något annat.



Foto: Rebecka Lekemo

Min dator sprängs av överbelastning, liksom min hjärna. Igårkväll var det spelning med L'chaim. Det gick efter omständigheterna helt okej. Folk dansade och så. Tog en öl sedan. Sov hos Yso. Spelade musica latinoamericana för att förbereda inför Peru. Såg kortfilmer på filmfestivalen. Och nu har jag blivit sittande här framför datorn. Rensat bland gamla mail och försökt strukturera upp mitt liv. En omöjlig uppgift. Jag har slutat fotografera. All tid nuförtiden går åt till dessa otaliga projekt som jag är en del av den här våren. Trollkarlen från Oz, mitt och Lottas projektarbete, WWO, spelningar med L'chaim, elevkåren, klassresan med all organisering, Ysos projektarbete, Majas projektarbete, projektet att andas, slappna av och gå och lägga sig i tid på kvällen och sist men inte minst Peru som närmar sig med stormsteg. Jag undrar om jga någonsin lär mig konsten att begränsa. Det luktar popcorn från nedervåningen.

Det går lite framåt, lite bakåt, lite hit och dit men man lär sig ju på vägen. Jag känner mig ganska asocial nuförtiden. Vill mest gräva ner mig i mina egna projekt och filosofier utan att blanda in någon annan. Framtiden står som vanligt och småflörtar med mig runt hörnet, som den alltid kommer göra, men just nu är jag svårpåverkad. Inga stora visioner, inga fantastiska drömmar. Det går som det går, det blir som det blir. Egentligen borde det väl vara tvärt om. Nu när slutet på 19 år av trygghet närmar sig borde jag ju spruta av idéer, tankar och drömmar. Nu när möjligheterna och livet öppnar sina armar för mig. Men jag är tvärt emot. Som vanligt tvärt emot, liksom för att få en twist på diskussionen, för att verka mer än vad jag är för mig själv.



Foto: Rebecka Lekemo

Känslan av att befinna sig på fel plats i fel tid, av att ha ägnat sig åt fel saker i för många år, av att vara komplett felplacerad, av att inte befinna sig där man vill vara, av att aldrig räcka runt besökte just mitt bröst. Och pressades lika fort bort därifrån, även om en liten del, ett litet sandkorn, en liten besk eftersmak levde sig kvar och kanske alltid kommer finnas där. Hur länge är en människa?

- Så det kommer en morgondag, suckade vumlingen och tittade in i sin broders ögon.
- Ja, svarade brodern lungt. Lika säkert som att jag sitter här bredvid dig, lika säkert kommer det en morgondag. En morgondag lik denna dag, som även den en gång var en morgondag, överlämnad åt gårdagen att fascineras av.

Om jag hade haft "dagens outfit" som kategori i min blogg hade det blivit uppenbart att jag har bott i samma tröja och samma byxor, samma skor, samma halsduk, samma mössa och samma strumpor i mer än en månad.  Jag tror det kan vara dags för en förändring.

Åh. skolan har dragit igång och det bor en overklig könsla i min kropp. Känslan av att leva lite i något annat. Kanske beror det på studenten som kommer allt närmare, på framtiden som jag funderat över så mycket som snart förvandlats till nutid. Framför mig spelar Lotta piano. Senare i eftermiddag ska vi spela in hos Joel. Spela in låtarna till vårt projektarbete. Vi ligger enormt mycket efter men det är ju en tidsoptimist som skriver så annat kunde man väl inte väntat sig. Det löser sig nog i slutändan, och kul är det ju om inte annat. Jag tror jag är ämnad att leva ett hektiskt liv.

Åh. Att somna klockan tre och gå upp klockan två är inte ämnat för Sverige i december. Heller inte för min kropp. Jag känner mig instängd i detta mörker, i detta hus, i detta land. Imorgon blir det andra bullar. Inget mer bortslösande av tid. Detta värdefulla fenomen som begränsar våra liv.

Julen. Julafton har passerat utan större missöden. Folk har åter krupit in till sitt efter en lång dag. Från nedervåningen hörs lillebrors något enerverande tutande i den nyöppnade melodikan. Pippi långstrumps julfirande har sprungit ut ur rutan likaså Karl Bertils julsaga. Magen är smällfull av godis, nötter och Jansson. Det är över. Nu väntar lovtider. Lovtider är tider till fundering. Tid till reflekterande.

 

Vad hände egentligen den här hösten? Allt gick så fort. Så mycket förändringar, så mycket framtid som trampade in i mitt liv utan att jag bad om det. Länge vandrade jag i det där tomrummet som uppstår i vändpunktstider. Tomrummet av ovisshet och förvirring. Det känns lite som att vandra i ett ingenmansland, man famlar utan fotfäste och vet varken bak eller fram. Vad ifrån det förflutna är sanning och vad är efterkonstruerad illusion? Vad har framtiden att förutspå? Det var så mycket nytt på en gång att det kanske var kroppens sätt att bearbeta det hela att sätta mig i det där tomrummet. Som en sorts karantän. Länge satt jag där, men på något vis hann så småningom nutiden ikapp och tomrummet försvann och man undrade vart man egentligen hade befunnit sig det senaste halvåret. Den känslan bor i mig just nu. Jag ser tillbaka på den här hösten och tänker att vad katten. Det är som om jag har varit utspridd. Lite här och lite där. Aldrig riktigt existerat i full form, i mitt rätta jag.

 

Det är inte förrän nu jag ser att det är så det har varit. Det är inte förrän när nutiden har passerat och förvandlats till dåtid som jag kan se tillbaka på den och fundera. Jag tror det handlar om definition. Man definierar sig så mycket med hjälp av människor man har omkring sig. Den här hösten försvann två av de människor ur min närhet som återspeglat mig mest av alla och då blev det helt enkelt svårt att se vem jag egentligen var. Det tar tid att hitta substitut för sådana speglar, att återsamla sig själv igen, men jag tror att jag har lyckats med det nu. Jag är hel och och fin och flerdimensionerlig. Mina många spegelbilder vinkar till mig. Det är ganska vackert. Att se mänskligheten som sådan. Att se människorna som en mängd spegelbilder skapade av reflektioner av varandra.

Vad av det vi gör idag kommer påverka oss i framtiden? Vilka av de steg vi tar idag kommer förändra våra liv för evigt? Framtidsfilosoferande är fascinerande och spännande och något som fyller min luddiga hjärna så här i avslappnande jullovstider. Jag planerar att ägna återstoden av dagarna innan nyår till att söka efter diverse möjliga folkhögskolor eller andra framtidsalternativ såsom spanskastudier eller jordenruntomseglingar. I Belgien går de flesta direkt till universitetet efter gymnasiet. I Sverige lever man på sina fritidsintressen. Vad som är bäst vetikatten. Vetikatten. Vetikatten. Fängslande är det dock att drömma. Att flyga iväg över världens gränser, över tidens intervall. När min far var i min ålder tågluffade han med sin kamera längs transibiriska. 

"En värld går under varje gång en människa dör, en alldeles unik värld som aldrig funnits tidigare och aldrig kommer att finnas igen, som aldrig kan återskapas eller ersättas hur gärna vi än skulle vilja det."

Jacques Derrida

Ibland är det skönt att inte säga något och inte bry sig om någonting. Avslappnande.











Bilder från förra helgen