Tokrolig

Jag brottas alltsom oftast med följande dilemma nuförtiden:

Plugga, öva eller sova?

Alltsom oftast slutar det med att jag gör ingetdera, som om jag inväntar en magisk hand som skall putta mig i rätt riktning. Det är inte lätt när det är svårt.







Tre bilder från en härlig dag i Bryssel i somras, med en härlig Lotta som jag saknar att ha omkring mig.

Goodnight my love. I'll dream about you. Sleep well honey. You're sweeter than sugar. I wish you were here right now, right next to me in the bed, looking deep into my eyes. I miss you more than you can imagine. And love you even more. Kisses and hugs.

Jag ägnade min lediga förmiddag till att skapa en ny frisyr och en ny header. Ett utlopp för kreativitet och en, egentligen, helt onödig sysselsättning. Jag känner mig ganska irriterad på mig själv för tillfället eftersom jag inte kan konsten att ta tillvara på min tid. Om det är någon som har medicin mot dålig självdiciplin, får ni gärna ge mig råd, innan jag ofrivilligt klipper av den silvertrådtråd, vilken min framtid vilar på...










Mitt rum. Som ni ser är det i en salig röra.

Jag fryser, jag får gåshud, klockan är över midnatt och jag är ledig imorgon. En himla trevlig kombination.

Jag sitter här och dör lite.

Hösten börjar kännas i öronsnibbar och kinder. Den biter tag och gör mig levande igen efter sommarens passiva dvala. Spanskan har dragit igång och på mitt skrivbord ligger tung kurslitteratur i travar. Tjocka böcker som luktar nytt pergament. En doft av nystart och nya krafttag, på nya sätt. På måndagar dansar jag salsa, på onsdagar försöker jag lära mig åka inlines, på helgerna repar jag och resten av tiden ägnas åt övning, matlagning, spanskastudier, umgänge med goda vänner, tedrickande och tidningsläsande. Balans, mina vänner. Balans. Jag jobbar i allafall på det och det känns som om att den här gången är jag på god väg.

Bloggandet lyser med sin frånvaro. Jag lyser med min närvaro. Jag börjar komma på benen igen. Faktumet att jag är irriterad över att det är lördag imorgon och inte måndag får mig att tänka att jag är på rätt spår. Min kropp börjar säga ifrån mot den fortgående tristessen och sparkar bakut, om än aningen tveksamt till att börja med. Tes - antites - syntes. Det blir höst och spanska känns ändå inte helt fel.

Två veckor äventyr är till ända. Igår landade jag i Göteborg. Europas järnvägar har satt sina spår i mig och kanske även jag i dem. Belgien har också lämnat spår. Två fina veckor med fina människor i ett fint land som berörde mig starkare än jag trott. Kanske kommer en nogrannare beskrivning av min europeiska äventyr senare, i en obestämd framtid. Nu väntar istället nästa äventyr. Ett inrikes äventyr, om än lika främmande för mina västkustliga fötter. Jämtlandsfjällen.





Lotta i Bryssel - Två flugor i en smäll.

Jag tror jag ska flytta ner till källaren ett slag. Lämna livet här uppe och gå under jorden. På obestämd tid. Tystheten och ensamskapet har brutits i mitt hus och jag tror jag kan behöva komma bort en sväng, om än inte särskilt långt. Bara precis tillräckligt långt. Närvarande men på en ny nivå.



segling

Om jag tittar på en punkt länge, mycket länge, och samtidigt sitter helt still, händer det att jag förlorar balansen och liksom trillar både framåt och bakåt samtidigt.

Jag utnyttjar min ensamhet. Jag har målat och fixat och donat och från "blanda spår"-funktionen på min I-pod har hörts en intressant mix av dixieland-jazz, Thåström, svängigt dragspel, gammal glömd indepop och en mängd vilt blandade Harry Potter-kapitel. Jag har letat i kylskåpet och i kryddhyllan och lyckets trolla fram vad som skulle kunna bli en nationalrätt. Jag har cyklat till affären och postat en bunt otroligt försenade tack-för-studentuppvaktningen-kort. Jag har klättrat livsfarligt högt upp i ett träd och plockat en inte särskilt imponerande mängd körsbär ihärdigt nynnandes "pilutta dej"-melodin från madicken. Jag har läst flera sidor i boken Norwegian wood, skriven av Haruki Murakami. Jag har tagit mig en joggingtur till havet och badat naken i solnedgången. Jag har tänkt och funderat en massa, låtit tankarna fara dit de vill. Jag har gjort en mängd hyffsat trevliga och avslappnande saker helt enkelt. Saker som jag har längtat efter att få tid att göra. Tid att vara.

Jag njuter av min ensamhet, av friheten att kunna göra vad jag vill utan att någon annan behöver lägga sig i, men trots att det är precis det här jag längtat efter känner jag mig som en liten melankolisk klump. En Liten boll som utmattad och trött mest vill lägga sig intill. En klump som fasar över ensamheten och som trots att hon tänker hemtrevliga tankar om kommande bostäder, om inredningsmöjligheter, om ensamliv inte kan låta bli att göra det med en liten gnutta sorg inom sig. En liten gnutta sorg över att dessa tankar på sett och vis innebär att hon inte längre är bunden till det stora huset med sina lönngångar och dofter. Att hon inte längre är bunden till far och mor och lillebror.

Jag är lämnad ensam till helgen. Ensam i det stora huset som jag älskar att vara ensam i, vandra runt i, tala med. Jag har gråa fläckar av färg på mina ben och armar och två lånesaxofoner som väntar på min provspelning. Ane Brun sjunger från spotify.

Hemkommen från ytterligare några dagar på Tjörn. Segla, Paddla, Tälta, Sitta i en båt och spela kort medan det värsta åskovädret man någonsin varit med om passerar utanför, Läsa, Spela spel, Lyssna på Marc Levengoods sommarprat från 2007, Sodoku, Grilla majs när man nästan somnat, Andas, Läsa Husmodern från 1963, Hängmatteliv, Titta på hästar som äter gräs...

Dagen idag väcktes jag av ett otroligt ösregn som fick familjen att dra igång tidernas största storstädning. Varje vrå skall bli ren, skinande ren, i takt med Sommar i P1 som är något av det bästa Sveriges Radio åstadkommit. Ingen sommar utan Sommar på något vis. I vilket fall är sommarkänslorna jag får av programmet ovärdeliga.

Och så vad det det där med hösten. Spanska eller inte?



ger mig rysningar

Det rullar på. Sommaren springer i väg utan att något egentligen händer. Låt oss säga att jag övar på att göra ingenting. Så lite som möjligt. Denna typen av händelselöshet öppnar dörrar för spontanitet. Som att cykla in till kungsbacka en kväll, eller ta bussen in till stan för att äta bullar och spela kort med någons syster, eller att klippa av sig håret en dag när man vaknar och upptäcker att det har blivit alltför långt. Den typen av spontana händelser som sällan annars får rum i mitt liv.

Jag tror jag ska ta en cykeltur till Kungsbacka. För att Carline har kommit hem och för att mitt händelselösa nya liv tillåter mig sådana spontana åtaganden.

Vinden som får rutorna att skaka, regnet som smattrar, Elias eviga plinkanden på gitarren, Isabel Allendes långa trollbindande meningar, lukten av havet, smaken av chokladbollar, att ligga i sängen till kockan halv fyra på eftermiddagen, avsaknandet av övergripande syfte, sömniga diskussioner med fina vänner, tristessen.

Jag har infunnit mig i sommarllovskoma även om Elias fortsätter att påpeka att jag inte alls har sommarlov och aldrig mer kommer ha det utan istället befinner mig i en hopplös arbetslös tillvaro. Sommarlovskoma är ändå vad jag tänker kalla det, det här tillståndet av orkeslöst strosande som jag aldrig försätter mig i annars. Jag har lyckats infinna mig i den där evighetskänslan som bodde i mig om somrarna som barn, känslan som tillät mig att slappna av och inte syssla med annat än att läsa böcker och sjunga visor och jag är övertygad om att det är precis vad jag just behöver. Jag behöver göra ingenting, ha tråkigt, bli sådär olidligt rastlös för att sedan kunna finna lusten och orken att springa vidare.











Lotta Beck

Jag sitter här i natten och är pigg som en nötkärna. Jag har avslutat mitt sista gymnasiearbete någonsin och om mindre än en vecka tar jag studenten. Öppnar sig dörrarna. Börjar livet. Sommaren befinner sig utanför fönstret och i mig bor en tillfredsställelse, en glädje. Kanske beror den på det faktum att Caroline finns i mina armar om dryga månaden, eller på en solig picknick på skansberget med fina vänner, eller på nattliga cykelturer genom Göteborg, eller de fem nytagna polaroidfoton som ligger på mitt skrivbord, eller på den kommande musikorgien hemma hos Joel på Lördag. Kanske på alltihop på en gång. Bilderna är från Berlins fotoautomater. Liv, ljuva liv.