Tokrolig

Hur var din kväll?

Did you talk about it?

 

Gulligull

More like cuteicuti

Me and elias once learnd the lyrics from one of his songs during a vacation. We had nothing to do in the car.SNOW!

It’s kind of good that I can’t speak and can’t meet people cause I need to rest

At what time

Cause I can tell in the morning

I also have the feeling that I can’t speak because I havn’t spoken during two days, that my voice isn’t used to it.

This suck

I want to have her as a friend or lover

A little bit of other things to but all very ironical

This was

 

Sounds goooood

I want to meet him

And steel him from you

Do you speak English

What haircolor

I really wonder if I have ever seen him

Like maybe we have friends in common or something

I’m having a headache

I have felt pretty healthy except I can’t speak

But now I think I’m getting worse

Maybe I should sleep

And I can be the quiet stupid person

what is it?

 

Den här dagen har präglats av försök till tystnad vilket ju inte är min starkaste sida. Frustrerade konversationer har hållits på små lappar, vilket inte är ett särskilt effektivt sätt att konversera. Det är nog bra för mig att inse hur mycket jag pratar i vanliga fall. Hur beroende jag och min självbild är av talförmågan. Min drömvision om att flytta ut i skogen utan någon att prata med eller lyssna till har fått sig en kyss i kanten.

Vad är det jag har glömt? vad Vad VAD?

Det känns inte som fredag, men det är det. Som Lotta säger: Den här veckan har gått jättelångsamt, fast ändå inte. Jag har just börjat förstå finessen med bildredigering. Vårt projektarbete börjar ta form även om dagens arbete mest består av tedrickande och framtidsfilosoferande: Jag har storslagna planer för en kreativ höst 2010. Ikväll och imorgon har jag konsert. Klezmer och klimatsmart är tydligen vinterns nya motto. Jag trampar vidare.

Bilderna nedan är från höstlovet då jag flydde till Malmön och övade på att göra ingenting. Det blev en avslappnad, kravlös familjekänsla. något man egentligen borde eftersträva oftare. Jag fotade ganska mycket analogt. Jag hoppas att jag snart får tid att framkalla de bilderna. Det är en annan känsla att hålla dem i händerna, att se kornighet istället för pixlar och känna att man har varit med i skapandet från början till slut. Digitalt är förstås bra och praktiskt på många sätt, men det blir som sagt en annan känsla.

Jag har varit inne i en svacka ett bra tag. Stora förändringar har inträffat i min vardag och sådant påverkar, infekterar, filtrerar. Förhoppningsvis är jag på väg ut, lite äldre, lite visare, lite mer. Det är lätt att glömma hur allting egentligen handlar om att överleva. Om att överleva på bästa sätt. Om att utvecklas. Det går aldrig att hitta sig själv. Sig själv är i ständig förändring och föralltid oåtkomlig, dock extremt nödvändig att alltid leta efter.

Galen belgisk kvinna fattade saxen och förkortade frisyren på oskyldig artonåring.
Det var natten till söndagen den 24/10 som en belgisk väninna till den artonåriga flickan bröt sig in i badrummet i flickans hem. Artonåringen hade inte en chans att försvara sig när belgaren utan förvarning attackerade med silversaxen och  började klippa i hennes axellånga hår.  De blonda lockarna föll till golvet för att sedan smusslas ner i en platspåse som belgaren sedan tog med sig när hon smet ut ur byggnaden. Artonåringen hade tidigare misstänkt sin belgiska väninnan för att lida av hårfetish, men inte tagit saken på större allvar, kvällens händelse bevisar dock att det inte alltid är bra att vara godtrogen. -Jag känner mig som Jonatan i bröderna Lejonhjärta, är offrets kommentar till händelsen.

Och den sorgsna delen av mitt jag trampar vidare. Tittar tyst upp mot himmelen i mörkret, räknar stjärnorna och betänker faktumet att dess ljus är ett meddelande från det förflutna.

 

Igår var en fin dag med TE med stora bokstäver. Jag har fina Vänner. Vänner med Versal. Kanske blir det en tradition det här med tebjudningar, för som Lotta sa: When I think of Sweden I think of tea and teaparties. Like this. Inte vet jag om jag skulle kalla te för något typiskt svenskt men det spelar mindre roll. Det kan bli en tradition iallafall. Hos mig är redan te en tradition. En mycket fin sådan. I detta mörkrets avlånga land kan det behövas traditioner. Traditioner som inkluderar te. Idag är en studiedag. En ledig dag som jag ägnar åt mindre viktiga, men ack så nödvändiga saker, som brevskrivande och läsande och musiklyssnande. Uttrycksfullt tänkande och linguistiskt övande. Saker som det ägnats alltför lite tid åt i mitt liv den senaste tiden.

 

 

 

 

 

 

Jag och min ömma moder tog varsin kajak och paddlade ut till någon okänd ö där vi smaskade på sushi, sill och strömming, stickade och tog det allmänt lugnt någon gång i somras. Ropen skalla: Ut i naturen!

Efter ett liv fyllt av ett halvhjärtat engagemang i föräldrarnas friluftsliv och ständiga utomhusaktiviteter har jag til slut beslutat mig för att gå i deras fotspår. Jag skall bli skogsmulle.

Veckans åtgärder

Måndag: 4,5 kilometers jogging i skolan
Tisdag: Cykling 2 mil till, 2 mil från skolan
Tisdag: Teckning av medlemskap i fältbiologerna
Onsdag: Friluftsdag
Torsdag: Friluftsdag
Fredag:?
Lördag:Havskajakpaddling vid Marstrand

Friluftsdag i skolan innebar för många kanotpaddling, skoljogg eller skolkning. Jag tog dock tillfället i akt att ta mig ett steg närmare mitt friluftsjag. Vandring i fem kilometer och övernattning i vindskydd löd beskrivningen. Läraren måste dock ha tyckt att esteten såg ut att vara ute efter lite mer utmanig och parade ihop mig med grabbgänget, bestående av tre naturare. Kanska var det vandringskängorna och de gröna byxorna som gjorde det, jag vet inte. Vår uppgift blev att orientera oss igenom den ospårade terrängen istället för att följa den spårade vägen som resten av gruppen. Det hela resulterade i en del förvirring och irrande tills vi till slut kom fram, då väntade nästa utmaning. I takt med att solen skönk och himlen blev mörkare skulle vi göra upp eld och bygga vårt eget vindskydd av material i skogen samtidigt som de övriga grillade korv och kröp in i det redan stationära vindskyddet vid campingplatsen. Mina armar blev matta av vedbärning och vi var inte klara förrän långt in på natten. Stjärnorna lyste dock över våra huvuden liksom månen och när jag sedan vandrade hemåt morgonen därpå kändes livet ganska fulländat.

Jag sitter i en säng i ett hus som för mig är mycket bekant. Som av mig under delar av mitt liv har betraktats som ett andra hem. Bredvid mig sitter en mycket kär vän och spelar på en gitarr. Från nedervåningen hörs cubansk musik och jag vet att där finns folk, fullt sysselsatta med livets alla frågor, stora som små. Framför mig sitter en annan god vän och övar sina kunskaper på det kluriga instrumentet trumpet. Det skär lite i öronenen men det gör ingenting för det är en sådan fin kväll. En harmonisk kväll och framtiden hänger i luften. Vinkar i dörröppningen, och jag vet att det här är för alltid oåterkalleligt. Det här huset kommer aldrig mer vara mitt andra hem och känslan som nu bor i mig kommer aldrig finnas där igen.

Jag lipar över att det bara finns åtta bilder kvar av mina ursprungliga femtio. Det är sorgligt. Jag får nöja mig med detta fejkprogram som faktiskt gör bilderna mer polaroidliga än de blir på riktigt. Det gör mig lite förtjust även om det inte alls är samma sak som att se bilden växa fram i handen. Inte på riktigt. Inte äkta. Apropå äkta handlade dagens filosofilektion om sanningen. Sanningen kontra lyckan. Vilket är viktigast? Säg att en bekant till dig har levt i ett lyckligt äktenskap i tjugo år. Hon eller han har känt sig älskad och behövd och har själv älskat. Sanningen är dock egentligen att hans eller hennes partner aldrig har älskat tillbaka. Partnern har istället hela tiden levt ett dubbelliv med en mängd olika älskare. Lyckan har alltså varit falsk. Har personen i fråga då egentligen levt ett olyckligt liv? Var lyckan han/hon kände aldrig äkta lycka? Hur blir det om han eller hon får reda på att partnern har levt ett dubbelliv? Blir dessa tjugo år då tjugo bortkastade år? Är det bättre att låta personen får reda på partnerns inställning eller hade det varit bättre om hon/han fick dö i tron om att lyckan och kärleken hade varit ömsesidig? Vilket är viktigast, sanningen eller lyckan? red pill or blue pill, you decide!

Någon i min omgivning har länge önskat sig ett inlägg. ett inlägg dedikerat till bara honom. Jag har tvekat och kännt mig löjlig (med all rätt förvisso) vilket har gjort att inlägget aldrig har dykt upp. Men nu, idag, just i denna stund, tänkte jag trotsa mina känslor av löjlighet och dedikera ett inlägg till Oskar.

Hej Oskar.
Jag tycker om dig. Jag älskar dig. Och det har jag gjort i 676 dagar.
Förgät mig ej