Long lost snowflake
Julen var här. Snön var hos mig. På dagarna åkte vi skidor. På kvällarna stickade jag, lyssnade på harry Potter och drack varm choklad.
Jag funderar mycket. Det är som om jag för tillfället lever framför mig själv. i lugnet bor stressen över lugnet som finns trots stressen över allt som jag vill göra. Allt är bra. Min mun har diarré som vanligt. Mundiarré, men för ovanlighetens skull känner jag hur orden sinar och allt jag säger känns som obbetydligt pladder. Förmodligen är det liksom detmesta en övergångsperiod. i det stora hela känns de lite som en vändpunkt just nu. Alltng står och väger på kanten. Vilket blir kvar och vilket försvinner in i 2009. Alltinget är en ständig process. Igår såg jag film av Pedro Al modovár. Jag gillar pedro Almodovárs filmer. På natten drömde jag att jag ver en spansk. Oskar var min spanske älskare.
På nyårsdagen åker jag till stressiga stockholm och kravlar över gatorna.
Jag funderar mycket. Det är som om jag för tillfället lever framför mig själv. i lugnet bor stressen över lugnet som finns trots stressen över allt som jag vill göra. Allt är bra. Min mun har diarré som vanligt. Mundiarré, men för ovanlighetens skull känner jag hur orden sinar och allt jag säger känns som obbetydligt pladder. Förmodligen är det liksom detmesta en övergångsperiod. i det stora hela känns de lite som en vändpunkt just nu. Alltng står och väger på kanten. Vilket blir kvar och vilket försvinner in i 2009. Alltinget är en ständig process. Igår såg jag film av Pedro Al modovár. Jag gillar pedro Almodovárs filmer. På natten drömde jag att jag ver en spansk. Oskar var min spanske älskare.
På nyårsdagen åker jag till stressiga stockholm och kravlar över gatorna.
Long lost penpal
Här råder julkaos, jag domnar av trötthet, och irländska influenser sprider sig i min kropp. Mycket snart kommer jag att lämna den här planeten och gå in i ett annat skede.
René: Jag trodde att tomten skulle bo i ett snöslott.
Lage: Jag trodde att tomten skulle bo.. i en liten bur.
Sverige, Sverige fosterland, kom hit och kramas
Idag lussade jag och mitt dragspel för mina föräldrar som påstod sig aldrig ha varit med om något liknande. Idag känner jag också tillfredställelse vid tanken på:
-Rytmskapande med gafflar, knivar, glas och saltkar vid middagsbordet
-Julkalendern
- lypsyl
-Datorer
-Dragspel
-Pepparkakor
-Ljud
-känslan av mjukhet som bor inom mig
-mina händer
-garn
-Sverige
-hud
Jag föddes med kreativt damp
Nu är det sanna mina ord snart jul. Caroline förvarnar alla om kommande metoriter och jag kräks på all materialism som dessa tider innebär. Det gör mig ont att se hur mycket av våra liv som går åt till att konsumsion. Till och med våra kroppar konsummeras. Jag blir näst intill arg och funderar på att julklappsstrejka. Men inte. julklappar blir det för jag tycker om att ge bort saker och upplevelser (Med betoning på upplevelser).
Dagens uppvaknande var vackert. Jag vaknade till en klockradio och till blå himmel med fina moln och insikten att jag kunde ligga kvar i sängen hur länge jag ville. Jag har skött mig vilket innebar: fri från omprov på dagens buffertdag. Vi har kommit med i Musikdirekt 2009 vilket gläder mig samtidigt som det skrämmer mig en aning. 17 januari är alltför snart. Nästa torsdag är det julkonsert och här nedan följer en liten iaktagelse.
Härom dagen på spårvagnen, när jag för övrigt var på väg mot axel dahlströms torg, där världens mest trånga garnaffär, eller för att inte kalla den "garnaffären med sämst planlösning i världhistorien" ligger, så kom jag att hamna sittades en bit ifrån en rad med personer. Jag hamnade så, förstår ni, att jag satt med ryggen mot färdriktningen och med fri sikt över den rad med passagerare som satt ängst bak i spårvagnen på en rad, med ansiktena riktade i färdriktningen. Det var en ganska gammal spårvagn och eftersom vi befann oss längst bak i vagnen skumpade det en hel del, vilket var ganska roligt, men egentligen inte har med saken att göra.I raden av människor satt en kvinna med en leopardmönstrad fuskpäls, en medelmåttig man i medåldern, och en tjock pojkman i kanske tjogoårsåldern. Allihop skumpade väldigt i takt med spårvagnen, vilket fortfarande inte hör till saken.
Det var den tjocka pojkmannen som fångade mitt intresse. Precis som de allra flesta mäniskor gör dömde jag honom efter hans utseende omedvetet och fort. Han hade ganska hängade kläder på sig, lyssnade på musik högt och såg ut som någon som i allmänhet var ganska osäker och när som helst skulle kunna få för sig att slänga ut en spottloska rakt på spårvagnsgolvet. Jag tyckte han verkade vara en ganska dräggig människa som förmodligen lyssnade på hiphop. (inte för att dessa två ord nödvändigt vis måste vara synonymer...)
Vid järntorget hände dock någonting som fångade mitt intresse. Pojkmannen ifråga böjde sig ner över sina byxor och kontrollerade noggrant (betoning på noggrant) att kanterna på byxorna var exakt lika mycket uppvikta på båda benen. Sedan fortsatte han ner mot sina kängor och kontrollerade mycket noggrant (betoning på mycket noggrant) att skosnöreändarna var exakt lika långa som skosnöreöglorna i skosnöreknuten. Detta betende förundrade mig. Det stämde inte alls överens med den bild jag hade skapat mig av honom. Denna nya noggranhet fick mig att förundras över hur vi så lätt dömer varandra. Och fundera över hur och vad folk tänkte om mig där och då. Hur bra stämmer vår egen självbild överens med allmänhetens bild av oss? Och hur stor betydelse har det? Är man inte alltid den andra tycker att man är? För utan andras uppfattning är man väl ingen? Om ingen tror på din existens finns man ens då?
Det går förundransvärt bra att ta bilder med en kamera som saknar fungerande display.
Dagens uppvaknande var vackert. Jag vaknade till en klockradio och till blå himmel med fina moln och insikten att jag kunde ligga kvar i sängen hur länge jag ville. Jag har skött mig vilket innebar: fri från omprov på dagens buffertdag. Vi har kommit med i Musikdirekt 2009 vilket gläder mig samtidigt som det skrämmer mig en aning. 17 januari är alltför snart. Nästa torsdag är det julkonsert och här nedan följer en liten iaktagelse.
Härom dagen på spårvagnen, när jag för övrigt var på väg mot axel dahlströms torg, där världens mest trånga garnaffär, eller för att inte kalla den "garnaffären med sämst planlösning i världhistorien" ligger, så kom jag att hamna sittades en bit ifrån en rad med personer. Jag hamnade så, förstår ni, att jag satt med ryggen mot färdriktningen och med fri sikt över den rad med passagerare som satt ängst bak i spårvagnen på en rad, med ansiktena riktade i färdriktningen. Det var en ganska gammal spårvagn och eftersom vi befann oss längst bak i vagnen skumpade det en hel del, vilket var ganska roligt, men egentligen inte har med saken att göra.I raden av människor satt en kvinna med en leopardmönstrad fuskpäls, en medelmåttig man i medåldern, och en tjock pojkman i kanske tjogoårsåldern. Allihop skumpade väldigt i takt med spårvagnen, vilket fortfarande inte hör till saken.
Det var den tjocka pojkmannen som fångade mitt intresse. Precis som de allra flesta mäniskor gör dömde jag honom efter hans utseende omedvetet och fort. Han hade ganska hängade kläder på sig, lyssnade på musik högt och såg ut som någon som i allmänhet var ganska osäker och när som helst skulle kunna få för sig att slänga ut en spottloska rakt på spårvagnsgolvet. Jag tyckte han verkade vara en ganska dräggig människa som förmodligen lyssnade på hiphop. (inte för att dessa två ord nödvändigt vis måste vara synonymer...)
Vid järntorget hände dock någonting som fångade mitt intresse. Pojkmannen ifråga böjde sig ner över sina byxor och kontrollerade noggrant (betoning på noggrant) att kanterna på byxorna var exakt lika mycket uppvikta på båda benen. Sedan fortsatte han ner mot sina kängor och kontrollerade mycket noggrant (betoning på mycket noggrant) att skosnöreändarna var exakt lika långa som skosnöreöglorna i skosnöreknuten. Detta betende förundrade mig. Det stämde inte alls överens med den bild jag hade skapat mig av honom. Denna nya noggranhet fick mig att förundras över hur vi så lätt dömer varandra. Och fundera över hur och vad folk tänkte om mig där och då. Hur bra stämmer vår egen självbild överens med allmänhetens bild av oss? Och hur stor betydelse har det? Är man inte alltid den andra tycker att man är? För utan andras uppfattning är man väl ingen? Om ingen tror på din existens finns man ens då?
Det går förundransvärt bra att ta bilder med en kamera som saknar fungerande display.
Det bor så mycket frågor i dig
Dagen till ära har jag:
Funderat över Författa
Förstört en dyr fin kamera på min språngmarch mot spårvagnen
Gått till en kamerabutik och frågat om hjälp
Gått ifrån kameraaffären utan hjälp
Tänkt
Glömt min mobil i replokalen
Pratat
Lyssnat på en sjungande julgran
Det är vinter kamrater!
Amina med mera
Det här inlägget inleds med några ord om en vän. Ingen väldigt nära vän. Men ändock en vän, och en speciell person som jag beundrar och gärna skulle vilja lära känna mer. Aminadenfina in my heart. Nothing can tare us apart...
Våran föreställning gick okidoki, även om jag inatt drömde om en extraföreställning som gick katastrofalt. Jag har träffat sticktanten idag och hennnes version av uppläggning av maskor var faktiskt mycket trevligare. Min klädsel har även låtit sig inspireras av julkalendern som jag skrattande följer.
Min broder och hans två kompisar kom just inklampandes till mig med en oroväckande stor hög halvbrända bullar, ett glas mjölk och orden: " Vi har inte gjort något konstigt med dem, inte ens hällt diskmedel på dem. " ... De smakar i alla fall okej.
Hej då lingonmos.
Våran föreställning gick okidoki, även om jag inatt drömde om en extraföreställning som gick katastrofalt. Jag har träffat sticktanten idag och hennnes version av uppläggning av maskor var faktiskt mycket trevligare. Min klädsel har även låtit sig inspireras av julkalendern som jag skrattande följer.
Min broder och hans två kompisar kom just inklampandes till mig med en oroväckande stor hög halvbrända bullar, ett glas mjölk och orden: " Vi har inte gjort något konstigt med dem, inte ens hällt diskmedel på dem. " ... De smakar i alla fall okej.
Hej då lingonmos.
Tanttips
Sista fredagen i varje månad kommer Norra Halland, en av många lokaltidningar i kungsbacka, ut till alla hushåll i Kungsbacka kommun. I detta nummer tillägnas varje månad ett uppslag åt tidningens ungdomsredaktion som kallas Rakbladet. Det kallas inte så av den, kanske, alltför logiska anledningen att ungdomar i allmänhet är deprimerade och tenderar att skära sig i armarna och benen och gud vet var, utan för att Ungdomarna på redaktionen skriver raka reportage i en tidning aka ett blad, Alltså: Rak-blad. Detta fick jag förklarat för mig för tre år sedan när jag började skriva för denna ungdomsredaktion och hade synpunkter på namnvalet.
Det senaste rakbladet-uppslaget, som min kära redaktion och jag hade kokat ihop, handlade om handarbete och stickning. Det innehöll en intervju med Damerna på stickkaféet i Kullavikskyrkan, en krönika om syslöjden, det alltid återkommande inslaget dikten och såklart; en stickbeskrivning. Stickbeskrivningen var en mycket enkel sådan och innehöll fotografier över hur man steg för steg lägger upp maskor och den var gjord av mig.
Idag fick jag ett mejl, från självaste chefen på Norra Halland, som innehöll ett telefonnummer till en äldre dam i Fjäråstrakten, beskriven som stickexpert. Denna dam hade synpunkter på min stickbeskrivning och jag beslutade för att gå fallet till mötes.
Jag presenterade mig som Hilda från Norra Hallands ungdomsredaktion och damen, som var mycket trevlig, berättade sin historia. När hon var fjorton år hade hon lärt sig att lägga upp maskor av sin mor, och detta sätt hade hon sedan användt sig av under hela sin livstid. Hon hade jobbat på Jakobsdals garnfabrik under många år, och hon ansåg att min knut till maska inte skulle ha godkänts där. Hon erbjöd sig att lära mig hur en riktig uppläggning ser ut och således bestämde i vi träff i Kungsbacka i nästa vecka.
Hohojaja Alltid lär man sig något. Jag ser fram emot att lära mig mer om stickandets konst. Travliga tanter träffar man inte varje dag. Särskilt inte stickande sådana. Klockan halv sju skall jag dock träffa en hel drös inklusive min mormor, på kullaviks egna lilla stickkafé. Jag får se vad de har att säga om den här lilla historien.
Krambanan
Det senaste rakbladet-uppslaget, som min kära redaktion och jag hade kokat ihop, handlade om handarbete och stickning. Det innehöll en intervju med Damerna på stickkaféet i Kullavikskyrkan, en krönika om syslöjden, det alltid återkommande inslaget dikten och såklart; en stickbeskrivning. Stickbeskrivningen var en mycket enkel sådan och innehöll fotografier över hur man steg för steg lägger upp maskor och den var gjord av mig.
Idag fick jag ett mejl, från självaste chefen på Norra Halland, som innehöll ett telefonnummer till en äldre dam i Fjäråstrakten, beskriven som stickexpert. Denna dam hade synpunkter på min stickbeskrivning och jag beslutade för att gå fallet till mötes.
Jag presenterade mig som Hilda från Norra Hallands ungdomsredaktion och damen, som var mycket trevlig, berättade sin historia. När hon var fjorton år hade hon lärt sig att lägga upp maskor av sin mor, och detta sätt hade hon sedan användt sig av under hela sin livstid. Hon hade jobbat på Jakobsdals garnfabrik under många år, och hon ansåg att min knut till maska inte skulle ha godkänts där. Hon erbjöd sig att lära mig hur en riktig uppläggning ser ut och således bestämde i vi träff i Kungsbacka i nästa vecka.
Hohojaja Alltid lär man sig något. Jag ser fram emot att lära mig mer om stickandets konst. Travliga tanter träffar man inte varje dag. Särskilt inte stickande sådana. Klockan halv sju skall jag dock träffa en hel drös inklusive min mormor, på kullaviks egna lilla stickkafé. Jag får se vad de har att säga om den här lilla historien.
Krambanan
Alla bara klagar men kylan gör mig fri, fri, fri
22/11-2008
Servettskvätt närmare nio någon gång.
Det är kaos i mitt hus.
Min mor tittar på TV som brölar som alltid Tv brölar och hon är bitter över en förkylning.
Oskar leker fjantig kylskåpspoet och suckar över närutsprungen migrän.
Ysolina brölar i min saxofon.
Min bror springer mellan trummor, gitarr och klarinett och spelar tills fingrarna och våra hörselgångar blöder.
I mina öron bor ett sus och jag är glad. Jag tänker på onsdagskaos och torsdagskaos och yxmord.
Servettskvätt närmare nio någon gång.
Det är kaos i mitt hus.
Min mor tittar på TV som brölar som alltid Tv brölar och hon är bitter över en förkylning.
Oskar leker fjantig kylskåpspoet och suckar över närutsprungen migrän.
Ysolina brölar i min saxofon.
Min bror springer mellan trummor, gitarr och klarinett och spelar tills fingrarna och våra hörselgångar blöder.
I mina öron bor ett sus och jag är glad. Jag tänker på onsdagskaos och torsdagskaos och yxmord.
Godnatt
Resa
Hej. Jag längtar lite bort. om inte långt så i alla fall till stockholm. Åk för 25 kronor alla avresor i januari... jag får skynda mig innan biljetterna tar slut. Den här veckan blir en persvecka. Nästa också men sen är det förhoppningsvis lugnt.
De som inte tänker befinna sig i Fässbergsgymnasiets aula den 26/11 klockan sex är döda lammungar!
komkomkom och kolla på våran föreställning.
De som inte tänker befinna sig i Fässbergsgymnasiets aula den 26/11 klockan sex är döda lammungar!
komkomkom och kolla på våran föreställning.
Hon kan men vill inte sova
Jag har en ny tröja från erikshjälpen i mölndal. Den är fin och väl värda sina fyrtio kronor. Våran föreställning börjar ta form och mina dåliga sovvanor likaså. Detsamma gäller min nervositet och stress. Jag borde minsann ligga i min varma säng nu och förbereda mig och min kropp på morgondagens intensiva arbete, men det verkar som om jag aldrig lär mig. För övrigt mår jag mycket bra idag och gårdagens dipp förklaras kanske bäst med den månatliga företelse som jag helst inte förklarar saker med i vanliga fall. Till helgen väntas öppet hus på festbergsgymnasiet ,då jag minnsann skall locka alla mänskliga och omänskliga musikintressserade nior att komma till oss, samt repning, stickning, upprepning och förhoppningsvis en del sömn.
/KAPILDUR
Marit och döden
Marit bergman var på tv ikväll. Hon gjorde mig glad. Min saxofonlärare gjorde en grym konsert. Mycket bra. För övrigt mår jag inte så toppen.
Saxihelvete
Dagens skräckupplevelse:
På väg till repet. Två saxofoner. Blå express 15.23. Mark Levengods mysiga röst i ipoden. Tove jansons underbara sagor. Mumin, Sniff, Snorkfröken, snusmumriken... Marklandsgatan 15.43. Avstigning för byte. Två minuters väntan. Och så is. kyla. Extremt hög puls. Armsvett. Min bäbis befinner sig i sin svarta låda på väg mot jonsered och jag står på marklandsgatan oförmögen att hinna ikapp i tid. Jag ringer västtrafik. Får beskedet: Vi kan inget göra. Jag ringer Caroline. Jag ringer Karin. Jag ringer Joel. Jag ringer Sara. Kan inget göra. Jag ringer far och bereder mig på bussjakt. Tar i allmän panik en spårvagn åt fel håll. Jag darrar. Sara ringer upp och räddar mig. Hon är på släktmiddag i partille. Ljuva partille. Hon får skjuts av sin vänliga förälder till partille station, väntar in blå express, Den blå express, och räddar mig. Suck.
ibland blir jag trött på min drösighet. min glömskhet, min oövervinliga förvirring.
På väg till repet. Två saxofoner. Blå express 15.23. Mark Levengods mysiga röst i ipoden. Tove jansons underbara sagor. Mumin, Sniff, Snorkfröken, snusmumriken... Marklandsgatan 15.43. Avstigning för byte. Två minuters väntan. Och så is. kyla. Extremt hög puls. Armsvett. Min bäbis befinner sig i sin svarta låda på väg mot jonsered och jag står på marklandsgatan oförmögen att hinna ikapp i tid. Jag ringer västtrafik. Får beskedet: Vi kan inget göra. Jag ringer Caroline. Jag ringer Karin. Jag ringer Joel. Jag ringer Sara. Kan inget göra. Jag ringer far och bereder mig på bussjakt. Tar i allmän panik en spårvagn åt fel håll. Jag darrar. Sara ringer upp och räddar mig. Hon är på släktmiddag i partille. Ljuva partille. Hon får skjuts av sin vänliga förälder till partille station, väntar in blå express, Den blå express, och räddar mig. Suck.
ibland blir jag trött på min drösighet. min glömskhet, min oövervinliga förvirring.
Söndag
Det är höstrusk utanför mitt fönster. Jag lyssnar på kent och inser att jag inte har några vidare känslor för dem längre. imorgon börjar våra intensivveckor. När jag kom hem i förmiddags kom en katt springande mot mig. Den ville flytta in hos oss. Min pappa är allergisk mot katter, men den var så utomordentligt söt. Jag hade svårt att
in. Så fort dörren öppnades såg den sin chans. 
Lunch väntar i köket.
lets leave tomorrow
Kulturhistoria gör mig mosig i huvudet. Det är mycket som gör mig mosig i huvudet. Jag önskar att jag kunde spela piano. Jag önskar att jag hade mer tid. Jag mår annars väldigt bra. Jag har annars väldigt roligt. Jag skäms annars inte för att jag annars mår väldigt bra och annars har väldigt roligt. jag läste i tidningen att Lukas Modysoon tycker att man inte bör gå omkring varje dag med ett leende på läpparna, vem skulle då bekymra sig om resten av världen? Jag tyckte annars att det lät väldigt dumt.
annars.
Musik
Ibland känns framtiden så monsterlik.
Jag spelar saxofon och har så gjort i sju år. I bland gör det mig vansinning. Musik i allmänhet gör mig galen vissa gånger. Återigen handlar det om prestationsångest. Sju års spelande sätter en del press och ibland sköljs optimisten i mig fullkomligt bort av hopplöshetskänslor. Det är så onödigt och.
och.
Varför är man född att vara ett tävlande djur, en jämförande varelse?
Faktumet att allt går ut på vinst och bekräftelse har blivit så påtagligt i många fall under det senaste året. Det känns som om ju längre man lever desto svårare blir det att förlora. Eller är det kanske tvärt om? Att livet är till för att lära sig att handkas med sina förluster. Ju längre vi lever desto bättre kan vi tackla våra motgångar.
Min mamma har gjort äggostkaka och kåldolmar. Vi har gäster. Jag är hungrig.
Jag spelar saxofon och har så gjort i sju år. I bland gör det mig vansinning. Musik i allmänhet gör mig galen vissa gånger. Återigen handlar det om prestationsångest. Sju års spelande sätter en del press och ibland sköljs optimisten i mig fullkomligt bort av hopplöshetskänslor. Det är så onödigt och.
och.
Varför är man född att vara ett tävlande djur, en jämförande varelse?
Faktumet att allt går ut på vinst och bekräftelse har blivit så påtagligt i många fall under det senaste året. Det känns som om ju längre man lever desto svårare blir det att förlora. Eller är det kanske tvärt om? Att livet är till för att lära sig att handkas med sina förluster. Ju längre vi lever desto bättre kan vi tackla våra motgångar.
Min mamma har gjort äggostkaka och kåldolmar. Vi har gäster. Jag är hungrig.
gesture
Mitt lov närmar sig sitt slut och det har varit det bästa på år och dar. Förmodligen just på grund av att det har varit tämligen innehållslöst. innehållslöst är egentligen fel ord, men lågmält, mysigt och stillsamt. Min farmor har varit på besök ifrån stockholm. Jag har sjungit i en kyrka. Jag har funderat ut en planlösning i källarrummet och sytt draperier. Jag har sett på film, Brokeback mountain och Harry Potter 5. Jag har fått ett brev från nya Zeeland. Jag har umgåtts med min vän Adam, vilket tycks ha blivit en "engångimånaden"-föreetelse nu för tiden; vi ägnade vår tid åt brainstorming som slutligen slutade med att vi gav väggen i vår övre hall en personlig prägel. Jag har endast stressat till en buss. jag har umgåtts med Sara. Jag har kramat oskar och slutligen varit på halloweenmiddag hemma hos Stephanie. Just nu, idag, dagen jag utnämnt till min pluggdag, sitter jag här på mitt rum och lyssnar på en ljudbok. På Gudrun Sjöden får man just nu som klubbmedlem 20% rabatt på ett valfritt plagg ur vinterkollektionen.
Adjö
Gotland
Jag har inga ambitioner idag. Det känns bra. Bilderna är från Gotland, för nu har äntligen någon lyckats lägga in dem på datorn. Min farmor går omkring i mitt hus. Min bror är hos en vän som nyss har fått en katt och mina föräldrar grejar i trädgården. Jag känner mig meningslös och meningsfull. Rastlös och knepig. Lite sådär. Vem är jag, vem var jag, vem har jag blivit.
Min mamma tycker att jag behöver ett par nya vinterskor. Jag känner inget behov av ett par nya vinterskor. Jag känner just hur meningslöst ett par nya vinterskor är och framför allt hur meningslöst min mammas överdrivna engagemang i mina klädköp är. Kläder är och förblir ett sekundärt behov så länge det inte handlar om kyla.
Nu skall jag göra något vettigt av den här dagen.
Höstlov
Gropig
Jag har en laptop med fungerande internet stående på mitt skrivbord, under mina fingrar. Det känns som en befrielse. På fredag kommer min farmor hit, hon ska sova i mitt rum. Jag hade inte velat sova i mitt rum om det inte var mitt och jag kom hit som gäst. Jag skulle inte ha uppskattat min egen oordnade såkallade hemtrevlighet i form av "prylar" i "röra". Av någon anledning förstår jag plötsligt mina föräldrars eviga tjat och jag måste säga att det oroar mig lite.
