Tokrolig

Åh. Att somna klockan tre och gå upp klockan två är inte ämnat för Sverige i december. Heller inte för min kropp. Jag känner mig instängd i detta mörker, i detta hus, i detta land. Imorgon blir det andra bullar. Inget mer bortslösande av tid. Detta värdefulla fenomen som begränsar våra liv.

Julen. Julafton har passerat utan större missöden. Folk har åter krupit in till sitt efter en lång dag. Från nedervåningen hörs lillebrors något enerverande tutande i den nyöppnade melodikan. Pippi långstrumps julfirande har sprungit ut ur rutan likaså Karl Bertils julsaga. Magen är smällfull av godis, nötter och Jansson. Det är över. Nu väntar lovtider. Lovtider är tider till fundering. Tid till reflekterande.

 

Vad hände egentligen den här hösten? Allt gick så fort. Så mycket förändringar, så mycket framtid som trampade in i mitt liv utan att jag bad om det. Länge vandrade jag i det där tomrummet som uppstår i vändpunktstider. Tomrummet av ovisshet och förvirring. Det känns lite som att vandra i ett ingenmansland, man famlar utan fotfäste och vet varken bak eller fram. Vad ifrån det förflutna är sanning och vad är efterkonstruerad illusion? Vad har framtiden att förutspå? Det var så mycket nytt på en gång att det kanske var kroppens sätt att bearbeta det hela att sätta mig i det där tomrummet. Som en sorts karantän. Länge satt jag där, men på något vis hann så småningom nutiden ikapp och tomrummet försvann och man undrade vart man egentligen hade befunnit sig det senaste halvåret. Den känslan bor i mig just nu. Jag ser tillbaka på den här hösten och tänker att vad katten. Det är som om jag har varit utspridd. Lite här och lite där. Aldrig riktigt existerat i full form, i mitt rätta jag.

 

Det är inte förrän nu jag ser att det är så det har varit. Det är inte förrän när nutiden har passerat och förvandlats till dåtid som jag kan se tillbaka på den och fundera. Jag tror det handlar om definition. Man definierar sig så mycket med hjälp av människor man har omkring sig. Den här hösten försvann två av de människor ur min närhet som återspeglat mig mest av alla och då blev det helt enkelt svårt att se vem jag egentligen var. Det tar tid att hitta substitut för sådana speglar, att återsamla sig själv igen, men jag tror att jag har lyckats med det nu. Jag är hel och och fin och flerdimensionerlig. Mina många spegelbilder vinkar till mig. Det är ganska vackert. Att se mänskligheten som sådan. Att se människorna som en mängd spegelbilder skapade av reflektioner av varandra.

Vad av det vi gör idag kommer påverka oss i framtiden? Vilka av de steg vi tar idag kommer förändra våra liv för evigt? Framtidsfilosoferande är fascinerande och spännande och något som fyller min luddiga hjärna så här i avslappnande jullovstider. Jag planerar att ägna återstoden av dagarna innan nyår till att söka efter diverse möjliga folkhögskolor eller andra framtidsalternativ såsom spanskastudier eller jordenruntomseglingar. I Belgien går de flesta direkt till universitetet efter gymnasiet. I Sverige lever man på sina fritidsintressen. Vad som är bäst vetikatten. Vetikatten. Vetikatten. Fängslande är det dock att drömma. Att flyga iväg över världens gränser, över tidens intervall. När min far var i min ålder tågluffade han med sin kamera längs transibiriska. 

Kära vänner. I mitt hus råder julstämmning som aldrig förr, iallafall för att komma från min familj, och julklappstillverkningen är i full gång. Nedanför ser ni smakprov på hemmagjort änglaspel och andra juldekorationer. Det är snö utanför fönstret och dagens plan är att hinna utnyttja detta sälsynta fenomen i form av pulkaåkning vilket betyder att jag, i vilket ögonblick som helst, kommer lämna datorn och fly ut i snöyran.







I mitt huvud rör sig förövrigt filosofier kring vänskaper. En vän sade till mig en fin sanning som jag tyvärr inte kan återge ordagrant, men ungefärligt:
Man tröttnar inte på sina vänner, man tröttnar på vem man själv blir i dess umgänge.

"En värld går under varje gång en människa dör, en alldeles unik värld som aldrig funnits tidigare och aldrig kommer att finnas igen, som aldrig kan återskapas eller ersättas hur gärna vi än skulle vilja det."

Jacques Derrida