Kan grodor dö av skräck?
Kan grodor dö av skräck? Sedan jag var liten har jag tyckt om grodor. Det började nog med grodyngeluppfödning på altanen. Jag tycker om hur de rör sig, studsar fram. Hur deras ögon blinkar. Deras urgamla ögon. Ett av jordens äldsta nu levande djur. Sedan jag var liten har jag spanat längs vägkanten efter grodor. Grodor att beskåda. Grodor att hjälpa över vägen. Det är något jag gjort utan att reflektera över det och det är ofta jag misstar ett löv för att vara en liten grodkropp.
Ikväll höll mitt grodhjärtade hjälpemod på att bli min egen död:
Vid vägkanten ser jag en liten skugga. Mitt hjärta stlår ett extra slag när jag inser att det är en groda och inget löv. Vägen är ganska hårt trafikerad och verkligen inget för en liten grodkrake att ta sig över. Jag skyndar tillundsättning. Släpper allt jag har för händer med allt fokus riktat mot grodan och att hjälpa denna över vägen. Den stackars varelsen blir såklart livrädd och hoppar högre än jag trodde var möjligt. Det blir en liten dans oss emellan, mitt på vägen, innan grodan landar tryggt i min hand. Det är först då jag ser bilarna. Bilarna som närmat sig och tvärnitat framför mig för att undvika att köra på mig. Chockad går jag de sista stegen över vägen och lägger ner grodan i gräset. Den ligger stel, med framtassarna uppdragna för ögonen och bakbenen pressade mot kroppen som i chock. Den rör sig inte.
Vid vägkanten ser jag en liten skugga. Mitt hjärta stlår ett extra slag när jag inser att det är en groda och inget löv. Vägen är ganska hårt trafikerad och verkligen inget för en liten grodkrake att ta sig över. Jag skyndar tillundsättning. Släpper allt jag har för händer med allt fokus riktat mot grodan och att hjälpa denna över vägen. Den stackars varelsen blir såklart livrädd och hoppar högre än jag trodde var möjligt. Det blir en liten dans oss emellan, mitt på vägen, innan grodan landar tryggt i min hand. Det är först då jag ser bilarna. Bilarna som närmat sig och tvärnitat framför mig för att undvika att köra på mig. Chockad går jag de sista stegen över vägen och lägger ner grodan i gräset. Den ligger stel, med framtassarna uppdragna för ögonen och bakbenen pressade mot kroppen som i chock. Den rör sig inte.
Är den död? Spelar grodor döda? Trots mitt långa och stora grodintresse vet jag mycket lite om grodor. I gatlyktans sken är det svårt att se om den andas. Snart har jag suttit här i 20 minuter. Grodan ligger kvar i samma ställning. Jag vill tänka att den befinner sig i någon form av chock. Tänk vilken helomvändning jag skapade för den lilla grodans kväll. Om jag kysser den kanske dne vaknar? Jag fryser om händerna. Tänk om jag orsakat död? Med mina kalla händer. Kan man verkligen dö av skräck?
Uppdatering:
Grodan lever!
Nu kan jag gå hem i lugn och ro.